denna tillämpning i våra Sedeläror och Kat cheser. Men de borgeliga lagarne sålla all jemt de gamla grofva Sörbrytelserna och slär pa de finare arterna af bedrägeri igenom, ur der det verlden blifvit slug nog att öfva eger nytta och falskhet, utan att låta stämpla s till tjuf eller falskt vittne. Civilisationen h: likväl mycket förfinat och förädlat begreppe om oegennytta och ärlighet; felet är blott att lagarne tillåta den som vill, att neka ti den allmänt antagna åtskilnaden mellan rä och orätt. Våra konservative äro icke sen att predika, att lagarne böra lämpas efter fol ket; men de draga deraf den slutsatsen, a lagarne böra blifva oförändrade, emedan d icke inse att solket, d. v. s. sederna oc bruken förändras. Den åter, som vet, at lagarne böra ej blott gå i bredd med bildnin gen, utan till och med trampa denna på hä larne, begriper lätt, att de gamla lagarne fö handel och rörelse icke mer passa till vå tid, emedan de ännu alltjemt för de finart arterna af bedrägeri göra en bokstaflig tillämp. ning af naturrättens så att säga gröfsta satser, Författarns irring i afseende på närvarande tiders skriftställeri är icke blott en irring om orsaker, utan äfvea en irring om faktum. Man misstager sig kanske icke om man antager, att denna irring härrör från oförmågan att finna sig i ett af demnya förhållanden dem eivilisationen medför. Författaren finner väl naturligt, att civilisationen nedsätter individens anspråk att höja sig öfver alla andra, men skrifställaregenkärleken gör det svårt att finna sig vid en ordning, som äfven imom skriftställenet inför den grundsatsen att en ann är så god som en ann. Denna egenkärlek har förledt författaren till den slutsats att det grundliga skriftställeriet nu vore mindre produktivt och mindre lönande än förr. Detta är hkväl falskt. Låt oss till en början indela de skrifter, som finnas, i vetenskapliga, vittra och åt konversationen egnade. När funnos så många, så fullständiga vetenskapliga skrifter som nu? Ej blott bibliotekerna utan äfven prefessorer, ja sjelfva studenterna äga sin Lacroix, sin Lalande, sin Berzehus, sin Cuvier, sin Kant... sin Scheller, sin Gesenius, och Gud vet hvilka andra, journaler och tidskrifter oberäknade, och aldrig var lärdomen mindre förlägen än nu, att omkring sig samla allt hvad hon för sitt studium, eller för att se hur vetenskapen för ögonblicket står, kan åstunda. Och i vitterheten! Hvilken tidpunkt företedde så många, så allmänt eftersökta vittra alster, som den närvarande. Icke nog att man förgudar de stora författarne, man gör till och med rättvisa åt de små; härvöfver behöfva ord icke spillas. Skrifter for konversationen voro i äldre tider nästan okända, det vore således löjligt, att i afseende på dem anställa någon jemförelse. Dela vi åter nutidens skrifter i sådane som äro beräknade för skoluppfostran och sådane, som afse den allmänna folkbildningen, så är den civiliserade tidens öfvervigt icke mindre, När fanns någonsin en sådan mängd skolböcker, en sadan ifver att fullkomna dem som nu? Och dessa många, för de icke vetenskapligt bildade, beräknade magasiner och encyklopedier, denna låckmat för att gifva insteg åt tankan på fördelarne af större och gruasdligare kunskap, med dem vågar ingen forntid täfla. Att grundliga afhandlingar nu skulle sakna efterfrågan, är rent af ett misstag, hvilket existensen af grundliga afhandlingar redan tillräckligt vederlägger. Aldrig hafva författare, de grundliga främst, del mindre grundliga dernäst, haft så mycket skäl att prisa civilisationen som nu. Hvad de fordom med smicker och kryperi måste rt sig af furstar och mecenater såsom en nådegåfva, det uppbära de-nu, mot qvitto, såsom ett laga fang. Redan i Sverige har den nya tidens liberalism mot författare af högre rang låtit erfara sig, och detta ej blott mot de nu lefyande, utan till och med mot de hädangångne, d. v. dessas rätts innehafvare, hvilka nu ofta erhålla mera för rättigheten till ett verks omtryckning, än författaren bekom för första upplagan. S beten utgifvas nu af enskilda med en förlagskostnad, vida öfverstigande hvad regeringen någonsin på ett förlag vågat, och en man med den kunskap och det omdöme, som erfordras för att afhandla ett ämne grundligt, och framställa det tydligt, är nu för sin bergning nästan lika tryggad, som slöjdidkaren, handlanden eller embetsmannen. Detta tycks ej vara mycket, men det är vida mer än hvad man fordom