Aftonbladet – 5 juli 1837, sida 2

ter, som göra utförandet omöjligt, förbigå vi; ty det anförda är nog för den som vill vara opar tisk. Vi skola nu slutligen också betrakta sakens poetiska sida, eller, för att tala med Ehrensvärd, den del deraf, som skulle vara det vackra. det fula; vi mena förtjenstens belöning, d. v. s. apotekarnes förseende med kongl. fullmakt. När amorteringssystemet kommit i gång, heter det, skall vid sig yppande ledighet, densamma annonseras och SundhetsKollegium på förslaget uppsätta de tre skickligaste af de sökande, af hvilka Kongl: Maj:t utnämner en till apotekare. Hvilken vidunderhg procedur! När man en gång vid anställd pröfning befunnits skicklig att på egen hand utöfva yrket, skall man då icke en gång äga rätt att sjelf välja en af de platser, restriktionerne lemnat tillgänglige för idkandet af den näringsgren man valt? Skall en examinerad provisor, som möjligen kunnat. blifva en utmärkt apotekare, hela sin lefnad resa fram och tillbaka för att bese apothek och skaffa sig kautionister, rida upp och ned från förslag på förslag, och detta allt utan att ändå kunna blifva sin egen — kanske endast derföre, att han fatt ett halft betyg mindre än sin lycklige medtäflare i examen, eller saknat goda rekommendationer hos vederbörande? Och hvad slags förtjenst vill man belöna? Är det de i examen visade kunskaperne, som skola afgöra frågan? är det ett under konditionerandet visadt godt förhållande — eller båda dessa omständigheter? Men har man då glömt, att alla dessa goda egenskaper, då de ägas, icke bevisa mer än att ägaren kan blifva en god apothekare; att han måste blifva det, bevisa de visst icke — exemplen äro ej långt borta. Hvad kan ändtligen meningen med detta utnämningssystem vara? Icke utnämnas praktiserande läkare eller jurister, fabrikörer eller hamdlande; har man icke medel nog ändå att väcka missnöje, utan man skall afven dertill söka nya tillfallen; ty det är klart att om äfven statssekreteraren sjelf vore apothekare, så skulle han hkväl mången gång misstaga sig vid afgörandet af de sökandes bättre rätt. Och desse utnämnde, hvad slags säkerhet skola de, prestera för fullgörandet af säljarens fordringar, och hvem skall profva denna säkerhet och ansvara derföre? Säljaren af ett apotek, skall han sjelf bestämma priset på sina vasa och inventarier, eller skall detta pris bestämmas af andra och således apotekare ställas utom lagen, som annars tilliter hvar och en att sjelf bestämma om och till hvad pris han vill sälja? om det i nåder medgifves att han får behålla sin lagliga rätt, huru går det då med förtjenstens belöning, när säljaren vill gynna någon viss person? Den stackars medellose som är rik på laudatur, men fattig på relatioÅner, huru skall han på ett par veckor skaffa sig kapitaler eller kautioner? Skall hans belöning TIblifva ett ständigt konditionerande? — Men det Ikan vara nog af frågor, ehuru ett mångdubbelt antal af likartad beskaffenhet återstår. Resultatet af hvad vi framställt är tydligt och I klart. Också hafva redan alla hufvudstadens I för soliditet kände apotekare förklarat sitt missnöje med det gjorda amorteringsförslaget; men I detta hindrar icke att andra, det vill säga de Isom betalt orimligt för sina privilegier, på allt I sätt söka till att reda sig genom konstlade opeTIrationer. Skulle det lyckas dem att få se sig Jansedde som tjenstemän, så komma de utan Itvifvel på ett eller annat sätt till sitt mål; men Iman hoppas, att det allmänna omdömet icke i denna del låter vilseföra sig och att således en endas nyckfulla vilja ej denna gången skall förImå åstadkomma en sedermera svårt afhjelplig oreda.