Aftonbladet – 5 juli 1837, sida 2

UVI NA vilillauudD 1 ÖULAAILL IVA pre ARTE slags garanti kan erbjudas från apotekarnes sida? Vilja de, en för alla och alla för en, med sin förmögenhet ansvara för obligationernas rigtiga liqviderande? Ja! svara de, som äro rika på skulder, men fattiga på egendom — nej visst icke, svara åter de, som äga någonting att förlora, vi skulle ju då få betala andras skulder. Hvilken är då garantien, som erbjudes, panten, egendomen som man kan hålla sig till? Jo, svarar man, våra privilegier; vi sätta dem i pant. Men privilegierna hafva ju intet verkligt värde, såsom vi här ofvanföre haft tillfälle se, det beror ju på regeringen att med ett penndrag och i fullkomligt laglig väg, genom medgifven frihet till yrkets fria utöfvande, helt och hållet afskaffa — privilegii-handeln, hvilken ju är det oskick J sjelfva viljen afskaffa? Ja, visserli-l: gen, svarar man åter, men man har lofvat oss att inga nya privilegier skola utfärdas innan de 40 åren förflutit, och således kunna icke privilegierne aftaga till sitt värde i större proportion än som svarar emot förminskningen af utelöpande obligationernes summa. Härtill lemnas det gensvar, att ingen myndighet finnes, som är berättigad att gifva ett sådant föfte, NB under förutsättande af att det kan hållas, ty regeringen kan i denna rigtning icke lemna någon försäkran, emedan derigenom de nu existerande apoteks-privilegier från quasizmonopolier, förvandlades till verkliga monopolier, hvilka i grundlagen uttryckligen förbjudas. Ett i hemlighet följdt system i denna rigtning skulle också utan tvifvel endast påskynda framkallandet af lagstiftande maktens uppmärksamhet åt detta ämne, och stadga omdömet om nödvändigheten att lossa de.band, hvilka ännu fjettra apotekare-yrket, såsom industrigren betraktadt. — Ack! utropar man, det är just detta vi egentligen vilja hindra, ty se, om wåra obligationer ägas ef en mängd personer, så lärer man väl af vanlig konsideration icke underlåta latt deruppå fästa afseende, och man skall således hindras ifrån att besluta yrkets fria utöfvande. — I sanning, p!anen var således mera fin, an man kunnat tro — skada att man varit klumI pig nog att i förtid låta den blifva bekant — åtminstone hade det icke varit nödigt att låta den komma på trycket. Af hvad vi nu haft tillfälle att visa, är det ganska uppenbart att intet slag af verklig garanti lärer gifvas för obligationernas betalning till ränta och kapital; att desamma, sålunda en I gång utfärdade, aldrig kunna komma att säljas till något pris, som någorlunda motsvarar deras valör. Man skall således antingen försälja dem till underpris, för att derigenom i nödens stund skaffa sig litet penningar, som man på annat sätt icke kan erhålla, eller ock måste man sjelf behålla dem, då åter det fall inträffar, som vi ofvan antydt, att man låter en förvaltning ombestyra hvad man sjelf, utan risk och serskildta omkostnader, kunnat åstadkomma, neml. 1 proc. årlig afsättning och förräntning. Hela planen är saledes en byggnad i luften, ty all slags grund saknas. Men föreställom oss äfven det orimliga, nemligen att obligationerne funno afnämare, som betalte dem, utan att undersöka deras värde; hvilka oredor skulle icke i alla fall uppkomma. Det är temligen gifvet, att man icke kan tvinga någon att ingå i den projekterade föreningen; hvad vill man göra med alla dem, som icke i föreningen vilja ingå? och med deras privilegier? Skola 2:ne slags apotek finnas, ett slag, hvartill man med ledighet befordras såsom en belöning för sin skicklighet, ett annat slag, sora skall säljas såsom hittills till den mestbjudande? och, om detta är meningen, hvad blir följden? Jo, apotekaren, som icke ingått i föreningen, han kan som förut sälja sitt apotek till hvem som helst, som är examinerad provisor, och en sådan betalar naturligtvis med nöje litet mer för en lägenhet, hvarom han efter sin beqvämlighet kan afhandla och uppgöra köpevilkoren, än för en annan om hvars erhållande, äfven om han lyckas att vinna mer på förslaget, han ändock icke kan göra sig säker. Sådane apoteks-privilegier, som icke underkasta sig amorterings-processen, vinna derigenom år ifrån år i värde, och det onda man vill afhjelpa blir ännu värre, och när ändtligen de 40 åren äro förbi, så står man på! samma punkt som förut, ty då säga alla ägare af sådana privilegier: vi hafva betalt enorma summor för våra privilegier, och omöjligen kan man vilja ruinera oss genom zrmedgifven rättighet åt dertill qvalificerade, att hvar som helst: