AM I VV ve MP nn Op genom sin blotta ställving i lifvet, en hög grad 4 af personligt anseende. Med undantag af de höga embetena i staten, finnes knappast något, som frestar ärelusten hos män i deras belägenhet. Då en man af den högre adeln kunde få dessa embeten, blott han sökte dem, och dåjl han kunde innehafva dem med mindre besvär, än han skötte sin enskilda egendom, då voroj de visserligen rätt angenäma besittningar för dy-! lika personer; men då de blifva befattningar underkastade arbete, oro och obehagligheter och dessutom icke kunna fås, utan att köpas med någon på förhand nedlagd möda, då visar erfa: renheten, att bland personer, ovande att upoffra sina nöjen och sin beqvämlighet, finnas högstl. få, på hvilka höga embeten verka såsom retmedel till verksamhet, eller hos hvilka de framlåcka någon karakters kraft. Sålunda inträffar det, E att i högt civiliserade länder, och i synnerhet il England ,medelklassernas energie nästan helt och hållet inskränkes till penningeförvärf, och att de högre klassernas nästan är utdöd. En annan omständighet finnes, hvaruti vi få söka anledningen till mycket både af deonda och de goda egenskaper, som utmärka vår ci-. wvilisation framför fordna tiders råhet. En af ci) vilisationens verkningar, för att icke säga en af dess beståndsdelar, är, att åsynen af, till och med tanken på all plåga mer och mer skaffas ur åsynen af de klasser, som i full mått åtnjuta bildningens fördelar. Tillståndet af oupphörlig personlig konflikt, som omständigheterne i hela. forntiden gjorde nödvändig, och hvarför svårli-; gen någon kunde freda sig, i hvad ställning i samhället han måtte vara, vande nödvändigtvis hvar och en vid skådespelet af grofhet, råhet och våld, vid den ena otämjeliga viljans kamp med den andra, och vid att tillfoga eller lida plåga. Dessa saker voro således icke så revolteterande för de bästa och mest människoälskande män i fordna dagar, som de äro för våra; och vi se i häfderna deras upförande ofta sådant, att det skulle anses ytterst känslolöst hos en. person nu för tiden. De brydde sig mindre om. att tillfoga smärta, emedan de brydde sig min-, dre om sjelfva smärtan. Då vi läsa om Grekers och Romares eller våra egna förfäders gärnin-! gar, som utvisa känslolöshet för mänskligt lidande, få vi icke tro, att de personer, som begin go dessa gärningar, voro så grymma, som vi måste vara, innan vi göra något dylikt. Den! plåga, de tillfogade, voro de vande att frivilligt: underkasta sig och af obetydliga skäl; den syntes dem icke ett så stort ondt, som den synes och verkligen är för oss; ej heller förnedrade den deras sinnen. För närvarande kan man i jemnförelse med fordom säga, att behofvet af personlig konflikt man och nan emellan har försvunnit. — Alla de oundvikliga delar af sam! hällsbestyret, hvilka tvinga någon att vara omedelbara verktyget för eller ögonvittne af tillfo-! gandet af plåga, hafva genom allmän öfverenskommelse blifvit öfverlemnade åt särskilda, få-! taliga folkklasser : domaren, soldaten, kirurgen, slagtaren, bödeln. För de flesta personer af; välstånd är hvarje plåga, utom de af en tillfäl-, lighet eller sjukdom förorsakade, föga känd genom egen erfarenhet, nästan endast genom berättelse. Ju högre en menniskoklass står i förfining, desto mera är detta förhållandet, ty förfiningen består uti att så längt som möjligt hålla ur sin åsyn ej blott egentlig plåga, utan allt, som kan vara stötande eller oangenämt för den känsligaste menmska. Detta låter sig göra endast genom mekaniska anstalter, som endast finnas under ett tillstånd af högt drifven civilisac ion. De flesta plågor och obehaghgheter synas outhärdligare för dem, som ej hafva erfarenhet. deraf, än för dem, som äro mycket bekanta : lermed. Deraf kommer, att, i jemnförelse med , ordna tider, hos de nyare civiliserade samhäls ens förfinade klasser finnes mera älskvärdt och h iuman och mindre af det heroiska. Det heoiska består rätteligen uti beredvilligheten att ; w Nea . o . . Vv ör ett stort ändamål göra och lida, men egentsi igen att göra hvad som är plågsamt eller oan-l,, ) Detta gäller om England, der 1:0o adeln är rik och 2:o man hunnit bortnöta de gamlalh begreppen, att en af statens högste embetsmän icke är annat än en representerande siffra. I andra länder, där de högförnäme oftalde äro hungrige, stretar man ännu, och vill icke lst släppa reservationsrätten och oantastligheten, emedan de högförnäma inse, att om dessa gå förlorade, de höga embetena måste uphörala att vara de högförnämas arfvedel. Ovanligalha