Aftonbladet – 1 juli 1837, sida 1

— LL I handlingar blifvit skrifna, och så många falska eller, hvad kaznsle sämre är, halfva begrepp blifvit kriv.s)ridda, att man icke bör göra läsaren en otjenst genom meddelande af en enkel, bindande och lätt framställning af frågan. Vi tillåta oss några förkortningar, der förf; synes oss hafva varit något för vidlyftig. Han börjar med att definiera, hvad som menas med civiilisation, och framstäler de tvåa olika meningar, i hvari ordet tages: en vidsträcktare, Gå det betyder odling och bildning i allmänhet; en trångare, då det nyttjas för att skilja en rik och stor nation från vildar och barbarer. Endast i Idenna sednare betydelse kan man tala om civiilisationens skadhga verkningar, oeh endast i i denna betydelse kan frågan huruvida civilisatie-Jnen i sig sjelf är en lycka eller en olycka på alfvar framställas. Vi för vår del, s säger förf., hysa visst intet tvifvelsmål i frågan; vi anse ei; vilisationen för en lycka, såsom gr unden till mye! ket godt och icke oförerlig med nigot; men vi tre, latt mycket godt finnes, äfven af det aldra kögIsta, som civilisation, i denna mening tagen, icke förlänar, ja att ett eller annat finnes som ihon har en benägenhet att hindra, men hvilken I benägenhet lätt kan motarbetas. Civilisation i denna trångare bemärkelse är, hvad som i synnerhet utmärker närvarande tidehvarf. I andra delar af odlingea är det statioI närt; i vissa synes det till och med gå tillbaka. I De oemotståndliga följderna af en framskridande civilisation den nya belägenhet, hvari detta framskridande med hvarje dag mer och mer sätter menskligheten; den fullkomliga otillämpligheten af gamla :eglor till denna nya belägenhet, samt nödvändigheten — antingen vi vilja realisera fördelarna af den nya ställningen eller bibejhälla det gamlas — att antaga många nya reglor och nya vägar för vårt förfarande, detta är ämnen, som tyckas fordra en mera omfattande undersökning, än de vanligen erhållit. Förf. uppställer derpå en jemnförelse mellan civiliseråde menniskor och vildar: de förre bo tätt tillsamman och äro talrika, drifva konster och handtverk, handla gemensamt och i förbund, äga en kollektif styrka att använda till hvarje individs beskydd o. s. v. Dessa saker följas åt, tillväxa och aftaga tillsamman. De gå framåt, hvar hälst nog kännedom af konster och nog säkerhet för person och egendom uppstått, för att göra tillväxt i rikedom och befolkning möjlig. Detta tillstånd finnes i Europa. Förf. plan är att undersöka vissa af de följder, som detta civilisationstillstånd redan haft, och dem, som det oförtöfvadt frambringar. Bland de i ögonen fallande följderna af den stigande civilisationen är den märkligaste, att makten mer och mer öfvergår ifrån individer och små sammansättningar af individer till massorna; att massornas vigt dagligen växer och individernas aftager. Anledningen, bevisen och följderna härtill förtjena undersökas. Två grunder för makt finnas: egendom och öfverlägsna själsegenskaper. I civilisationens ti. digare stadier äro båda dessa förbehållna åt några få personer. I samhällets början existerar icke massornas makt, emedan egendom och förstånd icke finnas utom en ganska liten del af samhället; och äfven om de funnes, skulle ägarne af de mindre andelarna vara ur stånd att samverka och följaktligen äfven att brottas med ägarne af de större. I de sänder, som adna! längst efter, ikasom i bela Europa för icke lång vd tillhaka, se vi egendomen koncentrerad på få händer; resten af folket var, med få undantag, i beroende af egendomsinnehafvarne, antingen som besoldade för krigstjenst och som enskilda tjenare, eller ock som lifegne, efter behag utsugne och plågade af en herre eller plundrade af hundrade. Vid ingen epok har man knnnat med bokstaflig sanning säga, att ingen medelklass funnits ; men den var alltid oändligen svag, både i antal och inflytande. Den arbetande massan, ästad vid den dagliga mödan, skördade med svårighet och yttersta ansträngning ett mer eller mindre klymt och alltid prekärt uppehälle. — Karakteren af detta samhällstillstånd var den största höjd af fattigdom och maktlöshet hos massorna, en e måttlig öfverlägsenhet och ohejdad makt hos få individer, af hvilka ingen, inom sin krets, erkände någon lag eller öfverman. At historien måste öfverlemnas att utveckla, huru de näringsidkande klasserna småningom uppkommo, huru de jordbrukande emanciperades, huru oro och omhvälfningar åtföljde denna för