Aftonbladet – 27 juni 1837, sida 2

2 är ingen annan än vetenskaperna. Visserligen ropa de kortsynte ännu på den fysiska styrkan, såsom onaturliga prerogativers yttersta stöd; men det är ej mera sin egen de mena, utav den allmänna, soldade. Imedlertid är det gifvet, att icke denna ens kan existera, åtminrsione icke användss, utan vetenskaperna. Menniskan, hennes behof, hennes anspråk, vilkoren för henres trefnad, ja, för hennes existens, äro numera svart sagdt intet annat äm vetenskaps-resultster. Krigarens yrke behandlas vetenskapligt; och hvarje försök att återgå till kreppsstyrkans välde skall misslyckas. Då men nu vet, att ordning och jlagtydnad ytterst upprätthållas genom den väpnade styrkan, så kan man ej neka, att det skydd, :som hvar och en, men i ojemnförligt högre i grad den privilegierade, behöfver, ligser i vetenskaperna. Öfverallt, der styrelsen ytterst hviJar på den fysiska styrkan, utan veteuskaper, fiones ingen ärftlig szristokrati, inga magnater för mer än en generstion, eller ock finnes den grund qvar, på hvilken det fordna magnatväldet var bygdt. Skulle något undantag kunma anföras, så är det öfvergående och kan lätt förklaras. Att magnater beskydda vetenskaperna vill således säga, att de skydda sin! beskyddare. ett bildadt samhalle måste de rätia magnaterne, så snart man ser inrattningen ur samma synI punkt som i forntiden, vara inga andra än ve,tenskapens och tankens magnater; de öfrige äro I snytgäster, som desse blott tolerera bredvid sig, likasom forntidens siålklädde mäktige tolererade jde lärde. Man kan visserligen tänka sig det fall, att magnuaterne i börd och rikedom äfven sätta sig i spetsen för bildningen — partielt åar det någon gång inträffat —; och då inträda de i samma förhållande till folket, hvari de före vetenskapernas regemente stodo, d. v. s. i spetsen för den princip, som styrer verlden. Men så, som sake:ne nu äro ställda i den civiliserade verlden, bör denna aristokrati icke göra antpråk på annat än skydd för sina ägodelar; och likväl blyges man icke att påstå, det den I kan beskydda enda grundvalen för sin existens. Det är en besynnerlig svaghet hos vetenskopsidkere, som medgifver antagligheten af detta de stores anspråk att beskydda en sak, hvarmed de icke hafva någonticg gemensamt. De beskedlige grubblearne tro sig till och med hedrade af I beskyddet; och, för att icke väcka dem ur denna behagliga dröm, hafva de så kallede store ansett nyttigt vara, att maskera det stötande i I protektionen genom att låta utnämna sig sjalfva till vetenskapsmän. Detta liter roligt, men är I dock icke besynonerligare, än att t. ex. WelI lington är invald till ledamet i Londons skräddare: embete. Han kan icke sy, men är ändock skräddare; hvarföre skulle då icke den, som lika litet förstår af vejenskaperna, ändock kunna utnämnas till vetenskapsman? Det skulle vara putslustigt att se, hvilka miner Wellington måtte göra, om han bivistar sina embetsbröders låda och hörer dem öfverlägga om foreträdet af efierstyng, eller förstyng, om bästa sättet att göra knapphål, om stoppningens flyttande något mera åt sidan på bröstet o. sS. v. Men icke mindre roligt skulle det vara att kunna läsa i Vetenskepernas beskyddares hjertan, om de måste spela uppmärksamma medbröder, när en Herschel, en Arago, cn Boguslawsky, en Davy, en Berzelius, en Svanberg, en Cuvier, en Laplace, en etc. håller på alt tyda sina djupa mysterier. Men hvad upvderkastar men sig icke för ett godt ändaraål! Fordom, så länge de store kunde beskydda sig sjelfva, så länge sade de det; sedan de se sig icke mera kunna det, finnas de färdige attbeskydda vetenskaperna. Ingenting kan bättre bevisa vår sats, än just detta ängsliga fikande att i yttre måtto införlifva sig med något, som man i själ och hjerta ringa aktar (ty man kan icke riktigt uppskatta värdet af hvad man icke försiår;) detådagalägger ett erkännande af behofvet, ty de priviiegierade nedlåta sig icke gerna då de icke tvingas dertill. Och för ett nedlåtande anse de all faufilering med skolfuxar, derpå kan man vara säker. Ack, om den tiden funnes ännu, då man spände harnesket på sig ech kastade sig på sin häst, när det gällde att skydda sig! Då sku!le de mäktige icke nedlåta sig att tala med en hel Vetenskapsakademi. Men nu måste man hålla god mine i dåligt spel och bruka vetenskaperna till en prydnad, den man anser lika nödvändig, som snörena på sina drängars rockar eller almosorma vid sin dörr em Lördagen. Nya tider medföra nya besvärligheter. Fordom sade magnaten: jag ger skolfuxarna f...: