Aftonbladet – 27 juni 1837, sida 2

betrektelser öfver den utsträckning, som Akademien skulle få (snart nog till lika talrikhet med Sällskapet P. B.), om man fisge taga allt detta efter orden, eller om Akademien skulle kalla till sig allt, som vore förtjent af dess uppmärksamhet — vardigt dess aktning — allt vett, all kunskapskärlek, all emdömesgåfva etc Men det är icke så farligt, som det låter; de sista tilläggen, som ej äro till förgätandes, gifva nyckelen till gåtan; då de ofvannämnde egenskaperne äro förenade med Mecenatsinne och Ridderlighet, d. v. s. fionas hos: Mecenater och Riddare, komma de i tanka. : Hr W. har takt nog att icke uttzla det ord, I som andra, hvilka i denna fråga försvarat Aka-. demien, icke skytt att uttala; men det licger. j otvunget i hvad hen sagt. Vetenskaperneas Bestyddare hafva mycket figurerat i tal och: sknft och figurera ännu i hvarje akademiskt I programm; ordet är liktydigt med Mecenat. Vi I vilje söka utreda, huru det rätteligen kan förhålla sig med detta beskydd, som gjort så myc-! ket buller i verlden. En blick på anledningen, hkäru aristokratien kommit at beskydda veienjskrparna skall visa orsskea vara ingen annan, än att de insett behofret att — skyddas af ve-: itenskaperna. En tid har varit, då aristokratien, så högre som lägre, beskyddade sig sjelf, i erdets egentliga betydelse. — Ridderens stålklidda arm var, genom en högre öfning, starkare än den lägre I mannens. Det var chevaleriets förfall, då detta ; förhållande stördes och RBiddsrens öfverlägsenhet i fysisk styrka upphörde. Med denna hade jhan skaffat sig zktning hos sina män (såsom den tjenstpligtige underbafvanden kallades); och med deras biträde hållit de stora massorna i undergifvenhet. Då detta ej mera var förhållandet mellan herrar och lydande, måste naturligtvis andra medel utfinnvas3 till är damålets vinnande. Sedan den förre i allmänhet var fysiskt! svagare och ömtåligare än den sednare, kunde! jicke lydneden upprätthålias på samma sätt. Man klagar nu allmänt öfver dennas aftagande, men I besinnar icke skälen. — Så länge herren uthäri dade hunger oeh törst, fatig, oväder och faror med större kroppsstyrka och mod än hans tjenarg, kan dennes lydnad lätt förklaras; den I bvilade på aktning och fruktan för de egenskapen, dem det råa sinnet ensama kan värdera. Lefnadssättet var i hufvudssken det samma ech I skilinaden blott den, att herren uthärdsade mera !! län hans tjenare. — Detta bibehöll sig, i vissa länder, långt efter chevaleritidens slut; och i! I Skottska Höglanderna är den tid knappast ur :masanaminne, då Clanchefen, likasom de Amerikanska vildarnas böfdingar ännu, ansigs vara och borde vara den tappraste, dem starkaste, den i kroppsöfningar mest utbildade bland hela sin stam och föra samma lefaadssätt med den, fast! kossammare och pragtfullare. Gemensamma min. nen och nöjen, gemensam poesi, gemensamma faror och mödor befästade ansesndet; en lag, hvarigenom lydnaden skulle utkräfvas, var i det hele öfverflödig; den var, snart sagdt, en naturlag. Då detta tillstånd upphörde, dessa band voro slitna, måste andra vidtaga. Då herrn aflägsnat sig från sina underhafvande genom uppfostran, genom vanor och bshof, ofta genom vistelseort oeh sjelfva språket, kunde grunden för den enes makt och den andres lydnad ej mera vara den samma. Då massan såg, att de mäktige just utmärkte sig från henne genon att va-l. ra svsgare, ömtåligare, kunde hon ej vidare: hållas i undergifvenhet med de gamla medlen: : fruktan, blandad med den aktning, avarför det råa sinmet är tillgängligt. Ridknekten, som li knappast förmått folja sin herre i hans förvå-i nande mödor, blef förvandlad till en kusk eller: spennridåre, som måste trotsa storm och köld: och sömnlöshet, för att framforsla en husbonde, : j E i i i hvilken ofta knappast förmådde uthärda resansj besvärligheter, ehuru izpacksd i en varm vagn på fjedrar. Eho som klagar öfver en förderf vad tid och förderfliga liror, såsom förklaringsgrund för en tilltagande brist på lydnad och un: dergifvenhet hos de tjenande mot de befallande, 1 visar således, att hin icke besinnat, Auru detc kommit derhän, eller huru falskt han räsonnerar, då han svär öfver en så kallad upplysning, ! som skall göra det arbetande felket uppstudsigt. !j Om aristokratien — och detta betyder numera , icke blott ade! — skall behålla sitt anseende le bland och makt öfver den tjemande klassen, såll som sakerna 7u stå, så ken det åtminstone icke s öga rum med ett oupplyst folk, hvilket ej förli mår värdera andra egenskaper än dem, somfjj