) Disgracen säger en modern Machiavelli ä den aristokrstiska monarkiens vebikel. At der finns disgrace, bevisar att der finns grace de äro de håda ytterligheterne i hofven 2ctus gratix, från hvilka Jagens eviga fördömelse måste vara bannlyst. Lagen är til för massan, gracen och disgracen för den pri vi!egierade. Lagen har ej rätt att disgraciera, ty hon gör inga gracer. Lagen kan altsi icke gälla för den privilegierade, som redar i vaggan blifvit invigd åt gracernas och dis: gracernas skifiande äfventyr. Hvarken der förra eller den sednare bör å la regle tillömpas utan af monarkens personliga tycken, el ler deras, som hafva hans öra; och objektets konst att göra sig älskvärd, att göra sig lyc ka, eller ait mankera i någotdera, bör b2samma monarkens omdöme. Men skulle en . privilisierad händelsevis så faufilera sig med triviala bestyr, att massan misstar sig om den l:g, som bör tillämpas, så bör monarken ge: nom en snabb disgrece rädda den oförsigtige, och såmedelst, på samma gång som han vpprätthåller sitt eget avseende och lagens bereda den fallne en väg till upprättelse. Massan känner sig rörd, vär den högt uppsatte som sig bör . möter sitt fall med ett gracieust Herren gaf och Herren tog, och säger med glädje när gracen åter inträder: Hersem tog och Herren gaf. Red:s. not. ts) Det är eljest en allmön tanka, att den civila vägen tll statens höga embeten icke är på långt när den vanligaste. Red:s not: