Lzopold till och med är stark nog, för att i en puakt frambringa harmoni ecnetlan Whig: och Tories. — Toriesy ifver hade äsnu icks haft tid att svalna, då en underrättelse, som rörde den nära föreståeade biliningen af prinsessan Victorias hofstat, föll öfver dem med nys kekymmer. Det förljids att lord Durham, engelska ambzssadören vid ryska beofvet, sted: beg-epp att lemna St. Petersburg och återvända till Exgland, för att, enligt Heriiginnans af Keu! önskan, ställes i spetsen för h mnes höga dottors hofstat då hon blifvit myndig. Huru Tories då fradgad: af raseni! Det var också ieke narri för dem. Deras värsta farhågor måste förvandlas tll verklighet, om lord Durham vinner prinsessan Victorias förtroende och främsta platsen i hennes råd, haa den kloke hofmzennen, den erfarne och skicklige diplomaten, mannen af insigter, anda och talang, en afgjord Whig, och — för att med ett ord såga allt, som kan bringa Tories till föctvilan — ena förklarad vän af Daniel OO Connell. . Nstu-eas fastaste band — utropade de — må häådanefier sem hittills fäs:a piissessan vid hennes moder; politikens fasiaste bamd förenar henne deremot med Konungen. Honom enssm och haus godtifiamande är det förbehåll:t, att bestämna formen och omfånget af hennes blifvande hofstat, ett genom sina ministrar låta i parlamentet föreslå beloppet af hzones apanage, och att utnämna de pertioner, som skola utgöra hennes hof, utan att derom fråga ministrarne eller parlamentet till råds. Heruigiacan af Kent har hvarken före den 24 Maj eller sedermera eps en skugga af rättighet att blanda sig i det ringaste, som rörer prinsessan Victorias hofståt. — Man behöfde blott kas:a ögat på det dagliga hofcirkuläret, för att frspperas deraf, att ju närmare prinsessan Victorias myndighetsålder nalkades, hona och hennes moder a!lt mera försvunno ur Kon ech Drotta. omedelbara närhet, ja, blott vid hufvudoch statsaktioaer, då deras uteblifvande skulle alltför mycket hafva stött etiketten för hufvudet, prjdiss hofvet med deras närvaro. Desto mera visade de sig offeniligt, desto talrikare blefvo deras soirger, och man kunde icke neka, att i fall Hertigioman af Kent icke hade för afsigt att göra sig och sin det:er populär, bilda sig ett parti, och ställa Kensingtonpslatset i opposition mot St. Jamespalatset, så såg åtminstone hela hennes bandlingssätt fullkomligt ut, som om hon hyste en sådan alsigt. Men en nyligen timad händelse sätter nästan utom allt tvifvelsmål, att Hertiginnan hyser en sådan afsigt, och till och med icke drager i betänkande, att, i f.ll så behöfs, brista i den yttre aktningen emot Konung Wilhslm. Det är bekant, att Konung Wilhelm har en telrik familj, genom en förbindelse, som kyrken icke ens på vensira sidan helgat, De menliga ledamöterna af denna familj föra derföre framför deras namn den bruklt:ga tillsstsen Fitz, och de qvinliga äro förmölda med adelsmän; alla dessa Konungens barn stå högt i hans kärlek, och således högt i anseende hos hans hof. Det påstås att Hertiginnan af Kent alltid bedömt detta förhållande med stränghet, och förklarat, att i heanes ögon vore rema seder inom hofvet en oefiergiflig pligt hos regezten, och att hannes önskan att hos prinsessan Victoria inplanta en lika sedlighetskäasla, och att uppfostra henne till hvad hon en dag bör bliiva, mönster för qvinlig dygd, vore en af de förnämsta orsakerne, hvarföre hom dragit. sig från hofvet. Nu hände så, att den äldsta af dessa Konungens döttrar, fadreas älskling, som var gift med Sir Philipp Charles Sidney, hvilken 1835 upphöj: des till Lord de VIsle and Dudley, dog den 10 sistlidne April i Kensingtonpalatset, der hon bade en indrägtig simekur såsom väkiarinna öfver slottet. Konungen hedrade sin dotters minne, och visade fadrens smirta derigsnom, att han uppsköt den för nästföljande dagen annonseradelevern, och inställde fsra för veckan bestämda bjudainger, Drottningen gaf ett offentligt bevis af aktning för dem aflidna och för sir konungsliga gemåls smörta, derigenom att hon uppsköt en beståmd galadag en hel vecka, och till och med den tu kiske gesand:en yttrade sitt deltagande dymedelst, att han i 8 dagar uppsköt den tredje af de feter, hin skulle gifva till firande af sin monarks födelsedag, fastän, utom Lord-Mayorn, inga offentliga embetsmän, utan blott rika köpmän och andra respektabla borgare, voro inviterade till densammma. Men Hertiginnan af Kent mottog, aftonen efter konungadotterns död, bredvid det rum der hon slumrade i dödens armar, ett talrikt sällskap 324 a fe rr ee