Aftonbladet – 7 juni 1837, sida 2

ves all serskildt tilistand ej erioreras Ior att på landet idka handel i parti med landtmannmapro dukter och tillverkningar. Förutsättes likväl att meningen verkligen är att åstadkomma ordning i handeln, och att all sådan skall vara underkastad beskattning åtminstone till staten, hvilket sednare bevillningsstadgan uttryckligen förmår, erfordras att på förhand känna hvilka som med handel af landtmanna-produkter och tillverkningar sig befatta, och denna kan ju ej med säkerhet vinnas med mindre en föregående anmälan hos auteritet sker, för att derefter tjena taxerings-komitå till ledning och rättelse. Utan tvifvel eriordras också här em bestämmelse hvad med parti rätteligen af1ses och förstås, serdeles om kommerse-kellegii Iförslag skulle antagas, emedan just på denna Ibestämmelse beror gränsen emellan den hande!, som med eller utan tillstånd får utöfvas. Af stadgandet uti 23 att om någ an åstundar att med desse waror (det vill förmodligen säga de uti nästföregående 22 nämnde landtmanna produkter och tillverkningar), äfvenI som salt, sill och strömming, snus och tobak, I glas, smiden och porslin idka minuthandel på landet i öppen bod, bör tillstånd dertill sökas, dförledes man att tro det kommersekollegium antingen ej ansett strömming lika med flere andra fiskvaror för en landtmannaprodukt, eller ock att med inhemska fisksorier i allmänhet ej fir på landet hvarken i parti eller minut drifvas handel med, utan K. M:ts nådiga tillstånd. ) Samma betänklighet uppstår i fråga om tobak, som i vissa landsorter utgör en landtmannaI produkt. Vid 24 som lemnar fältet öppet att med K. M:ts nådiga tillstånd på landet få idka handel utan allt undantag, hafva vi redan uppehållit oss. Vi hafva ock uti ingressen ådagalagt att dess antagande skulle upphäfva både Borgareståndets privilegier och 1810 års koncessioner deruti, så vida på intet ställe i förslaget förekommer att handel på landet skulle vara förenad med borgerlig tunga, såsom t. ex. skyldigheten att för borgerlig rörelse i stad utgöra gästgifvareskjuts, båtsmanshåll, inqvartering, riksdagsmannaskatt, underhåll af städernas domstolar, som äro rättade icke ensamt för städernas invånare, utan för hela allmänhetens nytta och säkerhet, kostnaden för kronouppbörden m. m. Utomdess strider förslaget emot ännu ej upphäfne 6 Kap. 1 Handelsbalken. Men vi fortsätta vår granskning och fiona uti 25 ett märkeligt prof af kommersekollegii lagstiftningsförmåga. stadgar att den som på landet företager sig antingen att utan förut erhållet tillstånd hålla öppen försäljningsbod eller att i sådan bod till salu utbjuda andra varor än dem han undfått rättighet att föryttra, vare underkastad de böter, som i 53 af förslaget stadgas för olaga handel, och hafve derjemte i sednare fallet förverkat sin handelsrättighet. Först och främst bör väl tagas i betraktande att förbrytelsen för den till handel oberättigade består ! uti sjelfva försäljningen, som här ej bestraffas, ! utan blott hållandet af öppen försäljningsbod, så : att försäljningen, om den icke sker i öppen för, ! säljningsbod, kan aflöpa utan ansvarspåföljd-t hvilket väl ej kam vara meningen. Efter den l! hänvisning denna lemnar till 53 , gå vi ditt och finna ansvars-bestämmelsen här vara att bö-ls ta dubbla beloppet af den minimi-bevillning för året, som bevillnings-förordningen utsätter fört handlande i den stad, der förbrytelsen skett, samt ! att derjemte vidkännas den afgift till staden, som för samma rörelse, lagligen utöfvad, bordt er-! läggas. Nä: man nu erinrar sig att bevillningsförordningen aldrig bestämt någon minimiafgift för handel på landet, och att kommerse-1l medföra skyldighet att till någon stad erlägga c afgift, vädja vi till den mest erfarne domare om C någon möjlighet gifves att följa eller ens tillämpa den hänvisning 15 f innehåller och vi nyss anfört. 27 f som förmår atit hvad serskildt är förordnadt angående ridderskapets och adelus samt bruksägares handelsrätt och om handel i bergsag, fortfar att tjena till rättelse, bevisar hvad vi förut vidrört, att komimersekollegium alltid noga aktat sig ait rubba eller ändra andra föreskrifter än de som röra städerne och deras borserskap, likasom voro dessa de enda, med hvilca man äger drifva fritt spel. gi Af definitionen i 1 och bestämmelserna i 2vå , szmt moliverna till den sednare, har man lill lit skäl att förmoda kommersekollegium skulle oc