Aftonbladet – 6 juni 1837, sida 2

allt MIRA) BA MIR mm SIFERULIBER heten MB RV ELISES omfattande af det som länder Gud till ära, menniskor till hjelp och tröst, ljus och förädling, skola, om de. beredt mig vägen till edra hjertan, också der bevara mitt rum. Med dessa ej stora, ej heller konstiga, egenskaper, af hvilka Jag ock icke gör mig någon heder, emedan de ärv min själs behof, har jag hitintills varit nog lycklig att, i min lefnads flerfaldiga lägen, värf och vexlingar, äga deras vänskap, som rätt känt mig, närmast följt mig och, på de tider och ställen, der min väg framgick, till mig stått i mångahanda embetseller umgänges-förhållanden. De troligen få, som, af skäl dem förbehållna, skola menat mig mindre väl, har jag ej behöft att käana, skulle ock tro att de ej känt mig. Det vet jag med mig, att jag med afsigt icke gjort någen förnär eller velat stå någon i vägen, och att jag, under ödmjukt erkännande af mina menskliga brister, dock aldrig — så länge jag kunnat på egen hand tänka, handla och tala — någonsin med vett och vilja åsidosatt någon min pligt eller förnekat någon min öfvertygelse, vare sig med tanke, gerning eller ord. Såsom en evangelisk predikare, en uppriktig broder, en tregen medarbetare i ordet och lärdomen, kommer jag då till älskelige bröder och trogne medtjenare i Herranom, utan allsköns prång, siratlighet och flärd, väl vetandes att vi alle, jag såsom j, satte ärom , icke till Herrar , utan till Herdar för hjorden, men tillika med rent och redligt uppsåt att framför allt uppfylla det kall jag bäst förstår och vid hvilket en långlig både pligt och vana fäåstat min förkärlek. Jag skall väl, på Gud: makt, söka till att, i hvad på mig ankommer, ej heller försumma eller missakta hvad mig i öfrigt åligger. Jag vore eljest en trolös förvaltare utaf det mig förtredt är af Herran och Hans Smorda. Som universitetets förste embetsman, skall jag veta att, ehuru sjelf tidig förd från den egentliga lärdomens, äfven af mig fordom beträdda, bana, likväl gifva lärdomen sin heder, främja efter förmåga sanningens seger, glädja mig i skenet af det ljus, som de store vetenskapens mästare sprida kring fosterjorden och verlden, samt uppmuntra en lärgirig ungdom att troget sitta vid deras fötter, för att en gång ärofullt kunna träda i deras spår. Som mitt Stånds anförare, skall jag bemöda mig att, med den sakkännedom, som af upplyst råd och egen eftersinning kan vinnas, den reda, som för mig är möjlig, och det oväld, för hvil. ket jag trygg ansvarar, följa och leda ärendernas gång, och då hoppas att ett öppet, enkel väsende, en grannlaga aktning för allas rätt, och ett pligtenligt oberoende af yttre inflytelser och omdömen, skola hos sanningens och fridens fo. sterländska Ombud bereda både förtroende och undseende, samt i någor måtto ersätta hvad mi brista kan i skarpsinne, talförhet och själsnärvaro. Men jag bekänner uppriktigt att på des sa fält väntar jag ej att skörda några lagrar Det fält, som jag, under ödmjukt hopp iil Den som växten gifver, helst vill odla, plan ta och vattna, är ett annat, är det för oss gemensamma, det af Gud närmast anvista åt edei och mig, käre bröder! — Der tänker jag vä icke heller åstadkomma någonting ovanligt, gö mig ock ej räkning på någon särdeles märkvärdighet; men jag vill uträtta mitt embete redeliga ; jag will med eder, in bona caritate, rådsamma om våra semfäldta ömaste angelägenheter och åligganden; höra edra bekymmer, och meddela eder mina. Mitt hjerta har sagt mig, hvad edra tätt ankommande vänskapshelsningar bestyrka, att jag med dessa tänkesätt, denna åsigt af mitt kall, blir välkommen i edra boningar, lika visst som hvar och en af eder skall blifva det i min, då tiden är inne. Låt oss då, vare sig hos eder eller mig, alltid sammanträffa i oskrymtad förtrolighet, anspråkslös välvilja, prunklös välfågnad, utan någon fåfingans täflan om företräde i skrytsamt, besvärligt prål och ett kostsamt, oss ej värdigt, öfverflöd. Vi kunna använda Guds goda, om ock rikare, gåfvor bättre. För mig skall det kännas angenämare, om, under det jag alltid gästfritt och gerna, ehuru tarfligen, vill bevärda mina alltid kära gäster, jag ock åt de mindre väl lottade af mitt slägte, möjligen åt en och annan af edra hoppgifvande söner, en gång kanske faderlösa ooh fattiga, såsom jag varit, kunde med varm hand. eller med den fordom