Aftonbladet – 6 juni 1837, sida 2

VAS MR MM Ja I MM ——— ALL LLVLLL Bref ifrån Upsala berätta, att Erkebiskoper der blifvit på det hjertligaste och högtidligaste emottagen vid sio ankomst. Se här hvad en korrespvudeut skr fver: Lördagsförmiddagen kl. 9 uppvaktades han af skolstaten, kl 4 10 a Domkapitlet och omkring 50 prester från stiftets församlingar, samt kl. 14 12 af akademiestaten. Kl. 24 1 infann ban sig i sällskap med akademiestaten på Gustavianska auditorium, och höll der ifrån katedern ett skrifvet tal til den studerande ungdomen, hvilket på en gång bevittnade hans vidtfrejdade talareförmåga och hans ljusa uppfattning af ett ädelt studentlif. Ifrån auditerium beledsagades han af de studerande med sång, stadnade midt för erkebiskopshuset, och höll vid sån gens slut tal till ynglingaskaran, som omgaf honom i en halfcirkel. Dettaital, muntligt och ex tempore gick fråa hjertat till hjertan, och talaren: inspiration steg derunder, så att han med er lycklig vändning öfvergick till Remarnes manliga tungomål, på hvilket den sednare häften a talet fortsattes, hvarvid han ådagalade, att han icke underlåtit att fortsätta :bekantskapen med sina gamla vänner, forntidens klassiker. Hans starka och sköna stämma ljöd dervid klart och tydligt öfver samlingen, och orden trängde til hvarje öra, oaktadt Bore stormade hårdt omkring dom. Han slutade detta tal dermed, at han ansåg sin invigning till prokancellariatet beseglad genom denna de studerandes helsoing. Före resan utfärdade erkebiskopen till stiftets presterskap ett herdabref, hvaraf Upsala Korrespondenten meddelar följande stycken, som säkert skola läsas med interesse äfven af en större publik: Jag helsar Eder, I Herdar, som på Fyris åns minnesmärkeliga strand, på Upp-Svea: bördiga sädesfält, på Roslagens rika malmfält, eller i Helsinglands och Gestrikland: leende dalar, vaken i dagshettan och Aåller värd om nattena öfver Christi Hjord sam föden med eviga lifsens ord Hans får och lamb! . .. I hafven kallat mig. Och hader J ej så kallat mig — så enigt, så allmänneligt, så förtroendesfullt — då skulle icke någon makt i verlden, icke den för mig vördnadsvärdaste på jorden, hafva förmått, och, jag hoppas det, icke heller velat, rycka mig från den trygga besittningen af oberoende lefnadslugn, vänsäll omgifvelse och säker, mer än tillräcklig, utkomst, som jag, förtjent eller oförtjent, redan och länge innehade, — flytta mig från en plats, der jag, utan att behöfva blanda mig i det jag ej förstod, eller det jag ej älskade, hade min trefliga bostad, min upplyftande tempeltjenst, mina genom vanan lätta, mot förmågan afpassade och med min böjelse införlifvade bestyr och åligsanden, — en plats, der jag i mina bättre dasar ej varit overksam och kanske lyckats att något uträtta, der jag kunde åldras utan obehag, kunde med aftagande krafter göra det jag förmådde, utan någons anspråk på mera, och utan någons klander lemna det öfriga, kunde få tillse några nyttiga inrättningar, i hvilka jag har del, hafva min aftonro i de vittra samfund, jag sedan många år tillhört, och, åtföljd af bepröfvade umgänges-vänner, som lika med mig framskridit på vandringsbanan, emgifven af tacksamma yngre slägten, som under mina ögon uppväxt och uppfostrats, nalkas i ro, och se, på allt närmare håll, min sjunkande dags horisont i den lugna hvilostaden, sem jag här i granskapet välsignade åt dem och mig, — i skuggan af de redan fullväxta popplar och lindar, som jag hulpit till att plantera. — Men eder röst kom — och lade till de skäl, som ej förmått öfvertyga mig, det stora skälet, som jag saknade styrka att vederlägga. Tyst och rörd böjde jag mig då neder för den höge och milde Monarkens vilja; och såg i Hans vilja GUDS.? — — — -— — — -— — s— Jag har ej visat mig annorlunda än jag vaor. anh ekall väl härefter. med Guds hieln.