Aftonbladet – 30 maj 1837, sida 2

VA puukter kunde batraktas, fortfar samma blad? Från en annan och mera allmän synpunkt får Lektor Motzfeldts förbigående en storre vigt och bör väcka förundran; nemligen i hänseenmde till den princip, som deruti uttalar sig mot publicisterna. Det är en gemensam sak ech en vigtig sak, icke mindre för publicisterna i synnerhet, än för alla goda medborgare i allmänhet, att motarbeta en sådan princip, hvilken icke annat kan än medföra skadliga följder för vårt offentliga Mif. Vi utgå fråa den förutsättning att det är Lektor M:s egenskap af Den Constitutionelle3 redaktör, som ådragit hosom detta förbigående, detta bevis på komglig enåd, och det är en gifvem följd, att hela vårt resonnemang om delta förbigående faller, i händelse grunden för detsamma faller. Om den omständigheten att en embetsman är redaktör för en tidning, som icke i hvarje yttrande är ministeriell eiler i hvarje stund med största försigtighet afhåller sig från allt, som kan stö:a regeringsmagteå eller mågon af dess högsta representanter, skulle ådraga honom konglig onåd, till den grad att han icke kan vänta att njuta sir rätt i befordringsväg, så röjes deruti ett sträfvande att, så långt armarpe räcka, förhindra utgifvandet af hvarje tidning, som vågar visa minsta oafhängighet. Men ett sådant. sträfvande moatarbetar gagnet af tryckfriheten, röjer en anda, som ieke öfveransstämmer med grundlagens 100:de paragraf, och som derföre efter yttsrsta förmåga bör motverkas. Det vore en onktig föreställning att deana sak gäller ensam lektor M. Skadan för honom är obetydlig Mea om detta förhållande skulle upphöjas till allmän princip, eller om man skulle sluta från det, som nu händ: lektor M., till det som i dylika fall skulle hända andra, så inser man att stor våda skulle förestå ambetsmannaståndets oafhängighet och yttramderättens frihet. Den Constitutiouselles redaktör kan derföre, efier vårt förmenande, ingalunda af den omständighet, att förbigåendet träffat en af hans kolleger, hemta tillräcklig grund för afkållandet från allt resoenemang öfver saken. Vid storthinget 1830 inbillade sig en del prester, till allmän förundran, att de borde lemna sina platser, då votering förekom öfver lagenom betalniog för prestattester, och icke klokare synes det oss att Den Constitutionelie här så att säga viker från sia plats. Vore frågan blott om en I simpel yttring af gunstsystemet eller blott derom, atz en annan blifvit redakiören föredeagen, och latt man alltså efter den allmänna föreställningen borde tillägga den föredragne en större ynnest, I så skulle vi dock tro att äfven detta icke bort :lemnas utzaa aninärkning, ty en oaflhängig rejdaktör bör icke a något bisfseende, vare sig på sig sjelf eller andra, underlita att anmärka förmenta lyten i det cffeniliga lifvet, men alI draminst böra sådana anmärkniagar uteblifva då I fågar sngår, icke n enskild person, ett enI stuldt factum, utan en vigug princip hos statsI styrelsen. Vi ha redan förut avtydt de vigtiga följderIna af regeringens princip att icke beforira en i någon måtto oafhängig tidningsredaktör på emI batsmannabanan, oaktadt hans egenskapar och ålder berättiga honom till en sådan beiordran, Regeringen kan numera icke derigenom uppnå hvad den bör antsgas önska, nemhgen att ligga väsendtthbga hinder i vägen för tidningslitteratyrens utveckling här i landet; ty vi hafva redan kommit så vidt i denona utveckling, att vi äro tryggade mot förföljelserna. Här är dessutom icke vidare sådan brist som förut på bildade män, som icke söka någon lycka på embetsmannabaman och som gerna befatta sig med tidningsväsendet eller åtminstone dertill låna sitt namn, i fall det:a för syns skull erfordrades. Hvad regeringen kan uppnå, är blott att min, som söka befordran på embetsmannabainan, icke våga sälta sina namn på någon i-ke rent miuisteriell tidniog eller underteckna en artikel, som möjligen kunde misshaga regeringen. Häraf uppstår likväl iogen fördel, ty följdan blir alleI nast att embetsståndet påtagligen förlorar .nåI got af den o:fhängighet, vår statsförfattning veTar tillägga detsamma, och denna förlust torde blifva mest smärtande för regeringen. Det är ofta upprepsdt att de embetsmän, som utan ransakning och dom kunna afsättas, skul!e vara mera beroende än de icke godtyckligt afsätthga. Vi bafva alltid tänkt ait deva i ellmänhet icke förhåller sig så, och vi halva i närvarende sak etwt bevis derpå. Det visar sig nemhgen nu, att blott de embetsmän, som ämvat lefva och dö på den post de innehafva, och cam icka utar dam lanna aerifoan afcittas. hå