hvarföre de i sjelfva verket ingalunda kupna så gas sämre tjanta med en afsättning än med a aldrig blifva befordrade, ett rmissöde, hvilket 1e geringen efter beh2g kan låta vederfaras hvilke embeisman som helst. Och skulle msn af det, som nu inträffat, kun na antaga, att regeringen eller Konungen äro sin nade att begagna omförmälde sin rättighet, s kommer man öfven till den slutsats, att inge ermbetsmanr kan kallss obtroende, så vida ha ej är i den ställning, att det är honom likgil tigt om han njuter befordran eller ej. Vi be tvifla icke att Norges hederliga embetsmanna korps räknar många individer, som föredrag hvarje offer heldre än att underkasta sig god tycket i frågan em befordran ; men af många, synnerhet yngre och uppåt sträfvande män, ker allmänheten ej vämta en sådan försakelse. Oct ehuru opinienen om embetsmänumens bereende foga kan inverka på tidningslitteraturem, hwvilker utan tvifvel skall fisna trefnad, åfven em embetsmäm ej äro namngifne tidningsredaktörer, skall den likväl lända till skada i många andr forkållandeu, hvaribland kallet till rep:esentan: intager första rummet. Embetsmän hafva nemligen vid de tvenne sista Storthingen, mer än man efter vårt stalsskick skulle önska, varit uteslutne från representationen. Vi säga efter vårt statsskick, 1y man miste medgifra att embetsmän i allsänhet icke äro de, bland hvilka det vore naturligast att söka folkets representanter på Stortnimget. Men då hos oss representanten bör sökas inom valdistriktet, och då vi inom amten, utom embetsmanrakorpsen, äga få män af den bildning, den politiska blick och flerfaldiga insigt i statsssker, som äro så högst önskeliga egenskaper hos representanten, så är det af stor vigt att man ej föröker de betänkligheter, som så naturligt framställa sig mot embetsmäns utväljande. Enoligt vår kännedom om de grunder, som vid de tvezae sista valen förmådde landsorterne att föredraga bönder framför embetsmän, härledde sigidsssa grunder ej så mycket från föreställmingen om embetsmännens beroende, som från en önskan att uppnå besparingar i statsutgifterne och få afskaffade flera bördor och missbruk, dem embetsmännea ansigos hylla. Så önskligt och gödvändigt vi ause det vara, att Storthinget icke saknar en andel af upplysta bönder, så k:n man dock ieke övska att dessa utgöra pluraliteten, så länge flera af dem måste anses för ganska inskränkta personer. Men om en så ringa grad af opposition, en så sällspord kraftyttring mot regeringens åsigter och handlingssätt, som man någon ging förefunnit i Den Constitutionelle ucder dess osfbrutna, direkta j eller indirekta försvar för allt, som kunnat vara: regeringen behagligt, om denna ringa opposition, ! villa vi säga, skulle vara tillräcklig att förorsaka en af dess redaktörers förbigtende vid en befordran, så måste naturligen den tanka uppkom-, ma, att regeringen ej skall underlåta att följa samma grundsats mot de embetsmån, som på: Storthinget någon gång vågade yttra sig emot: regeriogen. Härigenom får allmogen en för-; ökad anledning att utesluta embetsmän fråni representationen, och ett ondt, som man ansåg! sedan hafva uppnått krisen, erhåller ny näring och skall sedermera måhända ej kunna upphätvas utan på eu indirekt och lång väg. i Man må häremot icke :nvända, hvarken att! regeringen ännu ej visat en så påtaglig fiendthghet mot embetsmän af oppositionen på Stor-! thingen, ej heller att den opåkallade oppositio-; nen i en tidning är något helt annat än nöd-. vändigbeten att intaga sin plats å Storthinget cch der handla efter pligt och öfvertygelse. ) Ty kommer man till den öfvertygelse, att regeriogen ej vill lida eller befordra de embetsmän, : som uttalat sig mot regeringens åsigter, så gifves ingen borgen för att ju samnaa grundsats : göres gällande mot embstsmannen såsom Storthingsman, så väl som mot embetsmannen såsom publicist, och i alia händelser måste den förre frukta att dela de sedoares öde, och ringa grund, fioves för den föreställningen, att regeringen skulle fördraga embetsmannens sjelfständighet på det ena stället mer än på ett annat. l ! Det behöfver ej nämnas, att regeringen, bättre än vissa officerare i Trondbjem, måtte kun-;S us skilja publicisten från embetsmannen, och vil vilja icke heller nämna huru gagvande och he( årande det vore för regeringen sjelf att äga emäl! vetsmän i spetsen för de oberoende tidningarna. , Deremot kunde väl, med afseende på ifrågavaCK rande fall. förtiena att nnderstkac hut 2 an 5 I