Aftonbladet – 27 maj 1837, sida 2

ännu fått riktigt fast fot i huset, och han krönes också slutligen i sitt förehafvande med en follkomlig framgång. Föräldrarne kunaa icke motstå hans stora oöfvertalningsförmåga och Amelie blir hans. i Det egentligen kuriösa med denna pjas är, att endast en enda person, Dorlange, talar deri; alla de öfriga äre blott stumma personer, ty de få icke öppna munnen, förrän Dorlamge afbryter och öfverröstar dem. Detta är i sig sjelf en ganska pikant id, men det ferdras Hr Torrslows hela stora förmåga att lägga lif och nyans i hvad helst han spelar, tör att alltigenem göra detta icke så kerta soliloqvium underhållande. I flera morcanger är situationen anmars af komisk effekt, och pjesen synes i allmänhet blifvit guterad. Jevial, stadstjenare och poet är en rätt lustig komedi med sårg i 2 akter, och skall tvifvelsutan genom Hr Torrslows (Jovials) ypperliga spel blifva en af publikens faveritpjeser för säsongen. Hr Saint-Leon är en af dessa hundratals ungherrar i Paris, som gerna lefva litet godt, gerna se vackra flickor, gerna köra med engelska fullblodshästar, gerna spela litet kort eller raftel, med ett ord, mycket förträffliga och hygghga gossar, som blott ha en brist, den — på kontanter. Han är hårdt eftersatt af det lofl. slottskansliet och har måst kläda ut sig till betjent och såsom sådan taga sim tillflykt till ett utvärdshus. Stadstjenaren Jovial, som bär Saint-Leons utslag på fickan, har imedlertid fått spaning på att den unga mannen skall befinna sig här och gör således em vacker dag oförmodadt sin visit i hotellet. Den der Jovial, skall ni tro, är ett original bland griphomines, så civiliserad att han på min ära borde utnämnas till Hefkamrer, och för öfrigt en fryntlig: och hjertams treflig guffar, som icke är utan alla poetiska amlag och roar sig med att göra visor öfver allting. Ni skulle knappast få tala med honom tre minu: ter, om Pål eller Per likagodt! förrän han fölle er i talet med ett: Aha: . . . oh, det der har jag gjort en visa öfver! vill ni höra?? Oeh utan att vänta på svar, har han säkerligen redan i samma ögonblick uppstämt den. Således, det är en den angenämaste och älskvärdaste kanalje till stadsijenare man någonsin sett. Som sagdt är, har han kommit sin man på spåren och snokar som bäst omkring i trädgården till värdshuset, då han händelsevis stöter ihop med en betjeat, en guldgalonerad slyngel, liksom han sjelf sysslolöst promenersnde kring bland buskarne. Jovial är långt ifrån att känna gena Hr Saint-Leon sjelf i denna maskerimg, men han anar att mannen möjligen är denne herres herr jockej, och ställer i sådan mening senast några försåtliga frågor till honom, för! utt utforska saken. Saint-Leon håller god min: och gör för dea obekante ingen hemlighet af: utt bar verkligen är betjent hos en herr SaintLeon. Aha, tänker Jovisl, rman måste lura) ar den der junkern på fint vis hvar hans herre tår att träffa ! han beställer en middag för venne personer ute i trädgården, han börjar junga sina visor för betjenten om vackra flici kor, som böra gömmas inom lås och bomy: ch hvilkas mödrar böra noga tillse, att det cke må finnas några sprickor på mureo och å vidare, konversationen blir allt mera uppymd, Saint-Leon finner i den främmande ett anska lustigt sällskap, Jovial tar fram Chamjagne, ... ni begriper, vinet löser tungan, ... an ger sig ändtligen tillkänna som stadstjenae, och stöter sin bordskamrat på armen: ni an inte stort interessera er för er herre, en ådan der spelevink, som troligen behandlar er anska kort! Hör på, kunde ni icke nu här nter uns vid ett godt glas förtro mig hvar han åller till, monsieur Saint Leon, ni begriper! rick, här är champagne, ser ni! ah, chamagne! vill ni höra, jag har gjort en visa erom! Ack, du gamla lurifax, denna gången ar du fått din mästare! Saint-Leon har väll id första nyheten om sin trefliga värds egent-: ga karakter blifvit något öfverraskad, men han vet it beherska sig; godt! — menar han, — här äller att spela fint ... Kypare! kaffe! Joial är icke riktigt för kaffet, han har en viss!! ro, han har inte tid, den geda mancen, att! ort längre uppehålla sig, ty se . . . det felas! ke mer än en qvart i sju, solen går då ner, ch tom man: vet, har justitian i Paris ingen j! ittighet att efter solens nedgång lägga hand å ev gäldenär; han måsie derförinnan ha herr ainiLeon fast, eller bar han åter förspillt en arv förgäfves — SaämtLean fafvar hannarna Imad. I j j