Aftonbladet – 22 maj 1837, sida 2

roligen, sedan resuitaterne hunnit blifva bekanI a, snart kommer att eftertagas öfver hela riket och blifva af det största indytande på jeratillverkningen i många delar af landet. Bemälte oergmästare har öfser sina tillgörandem i detta fseende till Jernkontoret ingifrit en intressant perättelse, åtföljd af fullständiga bilagor, inneaållande protokollerne öfver er mängd hyttestämnor, hvilka han hållit för att åstadkomma denna eeform, samt i öfrigt upptagande sättet, på hvilket nam gått tillväga. Vi hafve kommit i tillfälle att få se dessa handlingar, och man skulle, så enkel som iaken i sig sjelf tyckes vara, koapt kunna göra sig en föreställning om den långvariga och eegennyttiga möda, samt det oerhörda tilamod, att endast verka genom den långsamt mognande öfvertygelsem, som denna reforms genomdrifvande kostat. Ett kort utdrag af denna berättelse skall, som vi tro, i anseende till sakens vigt, intressera äfven de läsare, som icke till sitt yrke tillhöra bruksrörelsen. Såsom inledning härtill bör nämnas, att Regeringen i början af år 1833 bade förordnat, att allt stångjern, tillverkadt vid s. k. bargsmanshamrar, hvarest smidet gick till ungefär efter samma method, som förut är nämndt om taekjernsblåsningen, för en delägares räkning i sender, som sjelf ditförde tackjern, aflömade smederna m. m. skulle, för dess sämre keskaffenhet, utem den vanliga hammarstämpeln, midt på stången märkas med en serskild stämpel, som beteckrade egenskapen af bergsmansjern, och hvarifrån det fordrades Bergskollagii tillstånd att i vissa fail bhfva befriad. Denna stampel fick smart namn af skamstämpel, ech blef en af de emständigheter, som ieke obetydligt bidrogo att underhjelpa Bergmästaren i dess förehafvande.) Det forsta Bergmästaren företog sig, efter en uppgjord plan med Öfvermasmästaren i orten, var nemligen att visa bergsmännen, huru stångjernet borde afsynas innan det utvägdes från verkstaden. Den bergsman, som förde detta försia gåmgen afsynade jern till sslu i Gefle, erhöll för första gången i sin lefnad derstädes beröm för tillverkningen och hörde sägas, att för sådant stångjern kunde betalas något mera än vanhgt.. Detta omtalades genast vid hemkorasten, och lättade mycket det påföljande arbetet för Bergmästaren. Nu försöktes först vid Ås hammare i Ofvansjö att införa en inom hammarlaget föreslagen och antagen ny ordningstadga, hvilket lyckades så, att genom en nitisk smedjefogdes tilibjelp, stångjernet blef utan fel till det yttre, och driften något ökad. Smederne, af hvilka mer än förut erfordrades i noggrannhet och omtanrka, funno sig fullt ersatte derigenom att de fingo sin ordeviliga-veckoliqvid af smedjefogden, utan att hafva att göra med de öfriga bergsmännen. Den 12 Februari 1834 mötte Bergmästaren första gången Järbo talrika bergsmans-, hytteoch hammarlag. Det högst beklagliga tillstånd, i hvilket handteringen der befann sig, och hvaröfver i protokollet förekommer en karakteristisk beskrifning, gaf efter ling öfverläggning snledning till antagande af nya ordningsstadgar, hvilka det dock ej var så lätt att genast vidmakthålla. Kort derefter infanm sig Bergmästaren i Djupdal, biträdd af Öfvermssmästaren, och var de första Lördagarnpa tillstädes för att kontrollera smedernmas tillgöramden, samt visa, huru en noggrann och rättvis pröfoing af stångjernet skulle ullgå, hvilket om någon tid visade god verkan på jernet. Strängt afseende fästades all-tid på de fel, som härrörde af cartadt tackjern. Anmärkningsvärdt var, att driften i början här icke uppgått till mer än 6 å 7 skeppund i veckan på härdem, öfverjernet inberäknadt. Den nya instruktionen för Järbo bytta tillämpades nu, med goda resultater, och detta, i förening med smidets förbättring, gjerde att Bergmästaren i Oktober 1834 kunde genom ett boiag utverka befrielse för hyttelaget från den serskilda bergsmansstämpeln. Vid bergsmarkegångssättningen 1834 röntes redan verkan af dessa åtgärder, genom, mera generositet å Gefle handelssocietets sida, äfvensom afsättningen i Upland hade börjat gifva en högre vinst än förut, oaktadt priset icke i allmänhet var i stigande. Ännu återstod likväl det vigtigaste steget, nemligen att tillvägabringa det här ofvan omnämnda sambruket eller tackjernsblåsning för gemensam räkning. Sedan ett förslag härom ) Härvid bör erinras, att bergsmansstångjernet ensamt inom Uplands och Gestriklands bergmästaredöme uppgår till en tillverkning af