Aftonbladet – 22 maj 1837, sida 2

Om en vigtig åtgärd för jernhandteringens förbättring. Ibland de omständigheter, hvilka hittills mycket försvårat Svenska stångjsrnstillverkningens fullkomning, och följakteligen länge gjort denna näringsgren hos oss stationär samt produkten mindre begärlig i verllsmarknaden, medan amdra länder häruti gått betydligt framåt, har varit svårigheten att erhålla pålitligt och godt tackjern för den stora mängd bruksägare, som ieke sjelfve tillverka detsamma utan köpa det på vågen eller i bergslagerna. Denna svårighet har hufvudsakligen haft sin orsak deruti, att tackjernstiliverkningen hos oss till stor del utgör en allmogens näring, och de såkallade bergsmanshyttorna, hvarifrån det mesta tackjern till afsalu kommer, ofta innehafvas af en ganska stor mängd delägare, någon gång ända till öfver hundrade i en enda. Ibland dessa har från urminnes tider den besynnerliga hushållning ägt rum, att hvarje delägare blåst vissa dygn för sin enskilda räkning efter den andel han haft i hyttan af malm och kol, som han sjelf framfört till stället och serskildt förvarat, samt erhållit i utbyte det tackjern, som under dessa dygn vunnits af hans materialier; hvarföre man också vid bergsmanshyttorne fått och ännu får se en snart sagdt oräknelig mängd små kolbodar och malmhopar. Då nu malmen ofix hemtats från olika grufvor, och blåsningen ofia gått under en mängd olika personers tillsyn, så behöfver det ingen närmare förklaring, att den ena delägarens tackjerm ifrån samma hytta kunnat hafva en ganska väsentlig skiljaktighet ifrån dem andres, hvilken skiljaktighet de noggrannaste föreskrifter från embetsmännens sida öfver blåsnivgens skötande icke kunnat förekomma, och att denna olikhet sedermera verkat en ojemnhet i ståsgjernet, som ofta gjort omöjligt att i större qvantiteter effektuera ordres om jern af en viss beskaffenhet, emedan den ene stången blifvit mjuk och den andra skör, ehuru . med samma tillverkningssätt i samma smedja. Olägenheten häraf har redan så länge varit kännbar, att vederbörande, alltsedan sextio år tillbaka sökt förekomma den genom en mängd serskilda föreskrifter och uppmaningar, att hyttedelägarne borde blåsa all sin malm för gemensem räkning, så att öfvermasmästaren kunde gifva några föreskrifier om den tjenligaste proportionen af de olika malmernas blandning för hela biåsningen, för att deraf erhålla ett fullgodt och alltigenom lika tackjsrn, hvarefter detta vid blåsningens slut berde delas på intressenterna efter beloppet af hvars och eus andel i hyttan, hvilket blåsningssätt med ett annat och kortare ord kallas sambruk. Men emot egen vilja har naturligtvis ingen kunnat tsingas, att gå in på n sådan förändring; och så stor har farhågan