Aftonbladet – 20 maj 1837, sida 2

a AA Av MALA TI LR ene och andre utaf omgifuingen söker med ett utomordentligt nit att tala och verka 1å högsta ort. ?Den andra icke mindre väsendtliga irringen i Hr Fougstads skrifi, är den mening han yttrar, ait den stora pluraliteten af Svenska nationen, hvilken nitälskar för evt reformeradt statsskick, skulle betrakta Norska Konstitutionen nära nog sot ett ideal och önska Sverges frihet regenererad genom en statsförfattning, hvars mönster skulle vara funnen i den Norska.? Det är visst möjligt att en och annan fiones, som rärer en slik. önskan , och sam på detta sätt bedömer Norska Konstitutionen, ehuru förf. ej tror att mängder gör det och aldraminst de, sora verkligen känna Norska Statsförfattningem och följt den i dess verkningssätt under de sednare Sterthingen. Ej heller är det troligt, att, när den tidpunkt nalkas — och den är säkerligen ieke långt aflägsen — då i Sverge de stora reformfrågorna skola afgöras, personer med så inskränkta begrepp erhålla något serdeles inflytande på behandlingen och besluten. I afseende på det första hufvudsakliga momentet i en fri stawsförfattning eller förhållandet emellan statsmakterne, är det, för att döma efter den politiska upplysningens redan vunna ståndpunkt här i Sverge, iekxe blott sannolikt utan säkert, att man här då såsom prinIcip skall utgå ifrån och genom formeraa söka att organisera en moralisk samverkan emellan alla Statsmyndigheter, samt undvika dot radika!a fel, som genomgår Norska KonI stitutionen i alla dess partier, eller att emellan Statsmakterne endast herrskar ett regatift och uteslutande juridiskt förkållande, hvilket de upplysta liberala i Sverge äre långt ifrån jatt amse för någon förträfflighet. I afseende på det andra lika hufvudsakliga momentet li hvarje fri statsforfattning, eller fJörhållandet (emellan folket ech representationen, är de leck högst troligt att man här i Sverge, vid I ståndsförfattningens efskaffarde, skall snso ani geläget att så organisera de allmänna velsn, att represemtationer kommer att utiryeka den ppilysta folkviljan, dem verkligen allmänna, förInuftiga viljan. Åfren i denna punkt är det lej sannolikt, ett de upplyste libersla skola taga organisationen af valrätt och valsätt i Nerge till mönster, hvarest det lätteligen ieke blott ken, jutan troligen skart nog måste, hända att Storthinget kommer att bestå af bönder till nära itvå tredjedelar, och der den modsreravde motvigt sem skulle finnas i Sterthingets fördslning uti Lagoch Odelsthivg redan visat sig vara (ett toret sken. Hvad Hr F. sjelf upplyst om allmogens bemödande att gamom valen tillkräkta sig ett öfvervägande i. flytande i Sto:thinget, samt om bonaeregementet ech om de faror, som derifrån hota beståndet af sjelfva Konstitutionen, är ock ej ägnsdt att ingifva de . upplyste liberale i Sverige någon lust att i frå:gan om valrätt och valsätt blindt taga Noerriges i statsförfastning och representationssätt till mönister. Det är på dessa anmärkrvingar Den Cousiitionelie lemnar följande svar: Att Svenska adeln, ehuru dess förmögenhe osh egendomar ej motsvara dess antel, likväl I Sverge måtte utöfra elt stort, om osk afiagsnde, inflytande, framlyser redam i den Svenska författarens anförde yttranden. Ett stånd, som redan, ech såsom det synes ofta blott gen ora födseln, har uteslutande tillträde till alla höga platser inom administratienens särskilda grenar; som utsslutsmde står i en direkt och oafbruten förbindelse till rogentens persen och sem slutligen lagligen besitter ena fjerdedelen utaf rikets representationsrätt, måste väl omotsägligen anses mägtigt, om också dess magt, sasom man förmenar, blett hvilar på det bestående. Skulle förändringar i Sverges institutioner förestå, så bör man väl förutsätta att de ske icke tillbakaskridande, utan i em framåtgående rigtving: men vi fråga om saådsnt är möjligt utan att medsöra inskränkning i edelns ieflytelse. Svenska blad hafva ofia antvdt denna adelns förderfliga inflytelss, och man må åtminstone få se en Svensk mans försäkran derom, ionan mean kan tillåta sig tro, ait hans lands Kungliga konstitutionella rådgifvare icke bekymra sig om annat, an att göra deras protektion gällande vid besättandet 2f embeten. Ett så hånligt yttrande om e män, som äro kallade att vara Konungens rådgifvare i hans fria födernesland, lärer i allt fall, efter vårt omdöme, ingen redlig Svensk kurna framföra — aldrawinst då det sker med upprordran till ett främmande lands tidningsredsktioI i I i j I