Aftonbladet – 20 maj 1837, sida 2

replik. Och da sa väl anmärkningarne som repliken hvar på sitt sätt framställa serdeles intressanta årigter, intaga vi här nedanför först de f:rra och derefter de sednare, båda utan alla reflexioner, enär vår afsigt icke är att för närvarande upptaga diskussionem af ett ämne, som ännu i lång tid kexamer att hålla sig friskt. Således först dem i skrifien Om ett nytt Föreningsfördrag ete. förekommande not: 27) Då förf. på flera ställen i sitt arbete med förtjent loford omnämnt Hr Fougstads skrift om 1833 års Storthiag, så tror förf. sig i den nya upplagan ieke böra lemna oanmärkta tvenne ganska väsendtliga irringar i nämnde skrift, hvilka angå Sverge; helst tystnaden deröfver skulle i Norge kunma uttydas som ett bevis på rigtigheten af Hr Fougstads framställningar. Den första irringen är den, sem är så allmän ech varlig i Norge, att neml. här i Sverge fiones ett särdeles mäktigt (saare miegtigt)! aristokratiskt parts, hvilket hemtar sim kraft: ifrån det bestående, och sem derföre skallj hata all förändring och älla reformer, och icke minst Norska Konstitutiocen, emedan detsamma derifrån beferar ett smittsamt och för dess interessen förderfligt inflytende på tänkesätten i Sverge. I afseende härpå vill förf. visst icke! bestrida, att bland Svenska Adeln många torde finnas, som ieke älska frihet och reformer, och hos hvilka Norska konstitutionen äfven terde vara illa anskrifvem, ehuru hatet mot dea sedmare då måtte vara temligsa blindt, ty det är ) ieke troligt att de ha någen märmare reda på denna kenstitutiens beskaffenhet, utan befinna de sig samnolikt i samma belägenhet, sem åtskilliga beumdrare af Morska statsförfattningen, hvilka likaledes bemadra den utsn att känna den. : Men föreställningem att deune del af adeln, ja, ) än mer, att adeln i allmänhet msumere skulle genom sig sjelf och de bestående institutionerna äga em stor politisk makt och vara 1 ståmd att utöfva em öfvervägande inflytelse, är: visst ett stort misstag. Hvad Svenska adein nu genom sig sjelf och sin egen makt är, det! visa de sednare riksdagerne och i synnerhet den sista. Måtte man i Morge blott betrakta hvad: riddarhuset nu är under en riksdsg, d,. v. s. hvad adeln uti och genom de bestående in: stitutionerna nu är, och man skall snart återkomma ifrån sin irring, ty något mera krafilöst svagt och nedsatt kan väl föga gifvas. Att kan åter ser den titrerade adaln i besittning af nästan atla högre embeten, samt excellensvärdigheten och blåa band regna ned på grefvar. och baroner, som endast äro innehafvare af hofeharger eller som lemnat statens tjentt i subalterna militärgrader, det kommer ingalunda ifrån någon adelns egen makt eller isflytelse; dertill kan svårligen annan grund upptäckas, än j regentens personliga böjelse eller politik. När man i Norge ifrån detta faktum, eiler adelns framdragande och upphöjande, leder den slutsatsen att svenska adeln i sig sjelf är mäktig, så begår man et ieke mindre misstag, än det skulle van ra om någon här i Sverige påsted, att den af 24 familjer bestående Norska sadeln också utgör en mäktig aristokrati, derföre att man ser och sett en Anker, Sommerhjelm och Lövenskjold Statsministrar, om Wedel Fiksståthållare, en annan Wedel högste militärbefälhafvare, en tredje Amtman, och flera af namnen Sehouboe, Trarpe, o. s. v. Amtmän, Statsråd och Statssekreterare m. m., semt blott unga adelsmän, eller en Lövenskjold, Auker och Morgenstjerae intagas i kakinettet och användas på den diplematiska banan. Den ena sluisatsen är lika behörig sem den andra; ty förhållandet är detsamma i båda länderna och bevisar blott, att Regenten följer i båda samma politik eller samma böjelser, men ieke att adeln, vare sig i det ena eller andra, genom sig sjelf äger någon makt att göra sig gällande och upphöja sig En variation af samma irring är det eck, då man i Norge föreställer sig, att de medlemmar af deuj högre adeln, som i Sverige dels vid hofvet, dels! i administrationen omgifva Konurgen, skulle på li: hans beslut utöfva eit väsendtligt inflytande, och att det är vigten af denna inflytelse, kraften af deras motstånd, som hindrar reformerna: För ingen, sem här i Sverige med någon uppmärksamhet i en lärgre tid följt ärenderna, år det likväl möjligt att dela deana opinion eller att tro, att det är den Kungliga omgifningens vilja, dess motståndsförmåga, som utgjort och utgör det verkliga hindret för samhällsreformerne. Tverlom är det mångas öfvertygelse och äfven författarens, att likasom rådgifvarne i större samhällsfrågor icke äga något inflytande, så söka de ej en gsåne i sådana angelägenheter att erI L j 4 ; i 4 l I