Aftonbladet – 19 maj 1837, sida 2

RASA OMM. ep Sv ARR OMS VI vy MM NN HRNRVv IL CH af Hr Landshöfdingen i Hernösand till WesterNorrianås jordbrukare? adresserad proklamation, hvaruti de, efter erinran om alla de välgerningar vår store Konung bevisat detta land, högtidligen uppmanas att hålla sin aflegda trooch huldhetsed, på sätt bär meden förekommer: ?Det bör vara en glädje för hvarje Svensk, att påminna sig alit det goda Gud gjort 035 igenom vår stere, älskade och vördade Konung, Carl XIV Johen. Kallad af Nationens vel, vid Riksdagen i Örebro, dem 21:sta Augusti 1810, till Threnfö!jare, nekade han ej att försaka sitt Fädernesland, der han var allmänt älskad och vördad, för att egna sitt lifs krafter till ett folks lyckssligket, som han ej kände. Snart fick Fäderneslandet ett annat utesende. Vi behöfde nu ej mera frukta att komma under Ryska väldet, eller se våre boningar plundrade, och Fäderneslandets Försvarare omkomma af brist och elände. Gamle Morrlänningar, hafven J glömt Landträrmets öde och Ryssarne i Westerbotten? Hafven J glömt . Napoleons mamn, för hvilket bela denna verldsdel darrade, och som ville lägga hela Europa under sin jernspira? Detta namn är nu snart sagåt utplånadt, men hans Besegrares namn lefver blend oss; det ör Han, som styrer oss. Hafven J glömt de tider, då många 100 000 tunnor säd måste införskrifras från Ryssland och främmande länder, och nu har vårt Fädernesland utskeppat spannmål. Minnens J ej hjelpan i våra tryckamde missväxtår? Hafren J glömt huru många Författningar som utfärdets till Edert väl, huru många personer vår Komwung räddat ifrån nöd ur sin egen kassa? Låtom oss först tacka Gud för allt det geda Han gjort oss, och sedan Konungen, genom hvilken Han gjort det. Så lyder den trohetsed hvarje Svensk är skyldig sin Konung; Herren förläne oes och vira barn nåd att den hålla. Jag lofvar och svär vid Gud och Hans heliga Evangelium, att jag städse vill och skall vara min rätte lagkrönte Konung oeh Herre, Carl XIV Johan, Sveriges, Norriges, Göthes och Wendes Konung, samt det Kongl. Huset huld och trogen, likmätigt den stedgade Suecessionsordningen, såsom den 1810 den 206:te Sapt. uti Örebro gjord och vidtagen är, så att jag Hans Maj:ts gagn och basta uti alle måtto söka och befrämja skall. Jag skall ock med lif och blod försvara det :Konungsliga väldet, samt Rikets Ständers friech rättigheter, ell: efter hvad i den af Koogl. Maj:ts och Rikets Stävder den 6 Junii 1809 fastställde Begeringsform, med de sedermera af Konung och Ständer antagna förändringar stadgadt blifvit. Jemväl skall jag upptäcka, samt i tid tillkännegifve, om jag förnimmer något å färde vara till ändring och upphäfvande af desse och öfrige FundamentslLagar, dem Rikets Ständer för Sig och Efterkommande till evärdeliga tider antsgit, och dem jag till alla deras punkter vill och skall lyda, efterkomma och fullborda.? Lyckligtvis behöfver man blott läsa till slut, för att finna det iugen fars för lugnet i Norden är i fråga. Ett annat, i-re, men icke stort mindre ondt, det förskräöekliga bränvinet, är det, som egentligen väckt den nitiske, välmente och menniskoälskande Landshöfdingens bekym-; mer till den grad, att den föranledt henom till! Jen lilla utflykt på politikers område, som äsaren här ofvan finmer. I alla fall, om också öfverflödig, kan den åtminstope aldrig blifva skadbg, när den sker på ett så loyalt sätt. Skulle härtill komma, att ett litigt studerande af trooch huldhets-eden verkigen befunnes utgöra ett verksamt botemedel not brämvinssupandet — och starkare sympatikurer har man sett prof på, — så :örtjenade! rib. Mörners id en minnesvård af patriotiska ällskapet. Låtom oss i alla bändelser hopras let bästa, och önska att Hr Frih. längre fram, ! senom hushållssällskapet, täcktes underrätta ellnänheten om resultaterna af sitt vigliga försök. Den sednare hälften af kungörelsen lyder wemligex sålunda: Under loppet af. sednare året har arte en varit öfverhopad af tiggeri, ej allenast ine egna Socknars fattige, utan äfven af Utocknars behöfvande ; orsakerna härtill äro mån2. Jag sätter i främsta rummet, såsom nödens rsak, det ofantliga begär efter bränvin, hvilket j allenast förstör själ och kropp, utan äfven tsuger penningarnve ur landet, och endast lifver en vinning för några få bränvinshandnde och lönnkrögare, hvilka draga fördel der