Aftonbladet – 6 maj 1837, sida 1

Debatt om den Algierska frågan i Franska Deputerade Kammaren. Sedan ministrarne i sessionen den 18 April afgifvit den Kongl. kommunikationen om ett förökadt anslag för Hertigen af Orleans, företogs, såsom närmast på föredragoingslisten , lagen om suplementarkrediten för 1836, d. v. s. den Algierska frågan. Presidenten tillkännagaf, att Marskalken Clauzel begärt ordet, då Herr Jaubert, som eljest stod först bland talarne, skyndade sig att lemna tribunen, dit han redan uppstigit. Marskalken intog den sålunda. Han började med att förklara, det ban med nöje ställde sig under Kammarens domsrätt, och underkastade sig den ansvarighet, hvartill hon kunde känna honom skyldig. Här afbröts han af Presidenten, som sade honom, det han alldeles misstog sig om sin ställning, och att Kammaren icke kunde anse honom hörande under sin domsrätt. Han bade derstädes icke em gång ordet såsom Merskalk af Frankrike, utan endast som en väl underrättad deputerad. : Marskalken fortfor ru. Han kände den mirsaktning, som alltid åtföljde tjenster, gjorda på långt afstånd. Haa hade, då han emottog befälet i Afrika, speglat sig i Labourdonnmais och Lally Tollendals öde, men icke -afskräckts deraf. Han hade dock så vida varit lyckligare än de, att hen endsst träffats af samma förtal och smädelser, som förföljde dem. Man har, sade han, skildrat mig som en prokonsul, belastad med de öfvervunnas byte. Tiden är likväl temmeligen illa vald för en sådan beskyllning. I det ögonblick, jag här talar, bortsäljer man en del af mitt fädernearf. Veten J hvarföre, M. H.? Jo, för att betala gamla skulder, åsamkade genom en äldre landsflykt, och nya skulder, åsamkade under utöfningen af denna styrelse, som till enda vedergällning förvärfvat mig det förtal och de smädelser, hvilka jag vu inför Eder zödgas vederlägga. (Liflig rörelse). Jag blef skickad till Afrika, icke för att godtgöra nederlaget vid Macta, utaa för att fullkomligt förkrossa Abd-el-Kaders makt. Detta visade Marskalken att han också verkligem gjort, i trots afalla de svårigheter det mött, men att Kammarens kommission icke desto mindre talat om att indisciplin insmygt sig i armeen, och att ministeren icke hämmat sina agenters snedsprång. Om, sade marskalken, irdisciplin verkligen uppkommit hos armden, kämnen J orsaken dertill? Den är, att de förnämsta chefernes handlingar varit föremål för en kringgående och menlig bespejning; att alla embetsmanna-hierarkiens vilker öfverträdts; att de underordnade agenternes oelydnad mot sin naturlige chef blifvit dem icke allenast tillåten af hufvudstadens myndigheter, utan tillstyrkt, anbefalld och ålagd sem skyldighet. Då dessa underordnade agenter, tague bland civileller militär-staten, fingo det farlige uppdraget, att inhemta underrättelser af efficerarne ech till och med af soldaterne, så gjorde man dem i sjelfva verket till domare öfver sine chefers förhållande och berättigade dem, att undersöka halten af de erdres, de borde verkställa. Härefter öfvergick marskalken till förhållandet med den uppburne kontributionen i Tlemecen. Nämnde stads besittning -var, enligt hans