Aftonbladet – 5 maj 1837, sida 2

Sedan Laudshöfdiogen Friherre Rålamb psersonligen besigtigat stränderna af Brunnsviken, har genom kronobetjeningen befallning till strandägarne att nedgräfva der uppkastade döda fisken blifvit utfärdad, och arbetet dermed fortsattes äfven i går. De arbetande beklagade sig mycker öfver ett illamående, det de förmente icke kunna tillskrifvas ensamt den der döda fiskens vidriga lukt, och en strandägare, som ansåg denna: förmening härröra från sjelfsvåld eller inbillniog, och som derföre sjelf infaun sig vid arbe eter, måste medgifva, att, hvilke s än målte vara, verkan var ganska kännbar, enär han sjelf nära ett dygn derefter befsnn sig illamående. Stora skaror af roffoglar hade infunnit sig, och man vill hafva snmärkt av af ven dsssa, med undantag af fiskmåsarar, innan kort försvunnit, eburu tiligång på låckrmedlet icke fattades. Enligt uppgift skall vid sluiet af vintern en mängd fisk blifvit med håfvar, skoflar och till och med med blotta händernas upptagen och tll större delen på Hötorget försåld, och förmodligen är det denna trafik, som gifvit anledning till de i tidningarne förekemmande förfiågni 2ger, huruvida det kunde vara helsosamt att äta sö lad sjalfdöd fisk. Betjeningen vid Haga I gård och intendenten derstädes, uten hy:lken sednares goda minne fisket ej geruta kunmat ske, torde bäst känna huru härvid tillgått. Som bekant är räknas död fisk allmänneligen till afskydda födoämnen, och denna opinion torde isynnerhet vara riktig, då fråga är om fisk, sjelfdöd i Breaosviken, hvars vatten, genom riksmarskalks nbetets försorg att hålla det uppdämdåt, och nom de massor af orervlighet, som dit inströmma, utan tvilvel är ett af de mest förpestade. nn å kelSORgS