Aftonbladet – 1 maj 1837, sida 3

genom vårt folks uppfinningsrika genius, fostrad och utvecklad genom andan af våra institutiorer, och den ökade särskildheten och mängden uf intressen, produkter och yrken, hafva gifvit ökad styrka åt banden af ömsesidigt beroende, och bildat en krets af ömsesidig fördel, alliför synbar att någonsin kunna förloras ur sigte. I början af vår statsförfattnings tillvaro uppkommo nästan oöfvervinnerliga svårigheter, att rätt afväga makten emellan federal-styrelsen och staterne, och kollisioner i detta hänseende vero i framtiden oundvikliga. Det ansågs knrppt möjligt, att en styrelseform, så invecklad till sin byggnad, skulle kunna bibehålla sig oskadd. Tid efter annan hafva visserligen förlägenheter uppstått; men huru mycket skäl kafva vi ej att hoppas trygghet för vår författning i framtiden, då vi se att hvarje svårighet, som uppkommit, blifvit lyckligen besegrad. Om man icke fäster sig vid partiella och tillfilliga olägenheter, hvilka äro oskiljaktiga från alla menskliga institutiener i deras praktiska verkan, utan endast har i sigte bufvudresultatet, så har hvarje fosterlandsvän skäl att vara tillfredsställd. Under det federalstyrelsen med framgång uppfyllt sina åligganden i afseende på förhållanderne till främmande makter och sådana angelägenheter, som tydligen röra hela nationen, hafva de särskilda statsstyrelserne på ett utmärkt sätt gifvit skydd och utveckling åt lekal-intressena och det enskilda välståndet; och om makten understundom vibrerat för mycket åt det ena eller andra hållet, så är det dock en obestridlig sanning, att systemet i sin helhet haft till bufvudresultat att stärka alla de bestående institutionerne, och att höja hela landets välstånd och amseende. Den sista, måhända största, af de orsaker till oenighet och olyckor, som troddes ligga dolda i vår politiska ställming, ver slafveriet. Våra förfäder hade en djup känsla af detta ämnes ömtålighet, och de behandlade det med en så vis skonsamhet att, till trots af alla mörka prefetior, detsamma aldrig förrän i närvarande tid stört lugnet i vårt gemensamma fädersesland. Ett sådant resultat vittnar tillräckligt om rättvisan och patriotismen i deras handlingssätt; det är ett omisskänneligt bevis, att om vi fortfara att ställa oss detsamma till rättesnöre, så kunna vi derigenom förekomma all förlägenhet både från denna och hvarje annan förutspå:d källa till svårigheter och faror. Hafva icke de hänaelser, som nyligen tilldragit sig, gjort det klart äfven för den ringaste efiertanka, att den minsta afvikelse från denna anda af sxonsamhet är förderflig för hvarje intresse, mensklighetens inberäknadt. Under de uppretade passionernas häftighet har denna ädelmodiga oeh broderliga känsla understundora dSlifvit åsidesatt: och från den höga hedersoch förtroende-plats, på hvilken jag nu står inför mina landsmän, kan jag icke afhålla mig ifrån att lifligt uppmana mina medborgare, att aldrig visa sig döfva för dess röst. Då jag, innan mitt utväljande till presidentsvärdigheten, såg det djupa interesse, detta ämne började väcka, trodde jag det vara en högtidlig pligt, att göra mina åsigter af detsamma allmänt bekanta; och nu, då hvarje motiv för deras vanställande försvunnit, hoppas jag att de skola opartiskt öfvervägas och uppfattas. Åtminstone skola de utgöra rättesnöret för mitt förhållande på den bana, som ligger framför mig. Jag förklarade då, att i fall de af mira landsmän, sem önskade mitt utväljande till presidemtskapet, såge sina önskningar uppfylda, så komme jag att uppstiga på president-stolen såsom en afgjord och oböjlig motståndare af hvarje försök å Kongressens sida att afskaffa slafveriet i distriktet Columbia, i strid med de slafbållande staternas vilja; och med ett lika bestämdt beslut, att sätta mig emot hvarje Kongressens inblandning i denna angelägenhet i de stater, der slafveriet existerar. Jag framlade äfven utförligt och öppet för mina medborgare de skäl, som föranledde detta mitt beslut. Jag bar af valets utgång fullt skäl till den förmodan, att mina bevekelsegrunder blifvit gtllade af majoriteten bland folket i Förenta Staterna, inberäknadt dew, som saken närmast rvörer, och att man förlitar sig på att mitt handlingssätt kommer att blifva i harmoni med de åsigter jag yttrat. Det återstår för mig nu blott att tillägga, att ingen bill, som står i strid med dem, kan någensin erhålla min konstitutionella sanktion. (Slutet följer.)