Aftonbladet – 25 april 1837, sida 1

Ika sällsynta, alltid halft lika brådtom; dessa Ibiffstekar, som smakat er så väl vid frukostbor-1det, hafva de ju bultat och stekt, dessa potates, så deliciösa, brunetta, som utgjort er välIlust vid middagen; hafva de ju med egna små f händer skalat och anrättat,dessa paucksekor I hafva ju de blandat till och vändt öfver e!den, -och sockrat ochsyltat; dessa rån, som ni så I mycket prisat vid thebordet, hafva ju likzledes de och ingen annan gräddat, ja detta syperba körsbärsvin och detta förträffliga sockerdricka, hvars make uni icke druckit någonannorstädes, hafva ju de bryggt: tacka Gud om de icke äfven kärnat deita färska smör och gjort denna Isköna, pipiga ost, som ni låtit er så väl smaIka! Min Gud, ligger det icke:i detta eviga hushållsbestyr någonting fasligt prosaiskt och qvafj vande? Det är ju nästan som vore man på dem aldrig nog afskydda rama landsbygden! Eller hur, ers hufvudstadliga högförträffighet? Ni svarar ja, och hvem kan undra derpå, då utan tvifvel mer än en af småstädernes ungherrar sjelfve skulle vara färdiga att underskrifI va ert omdöme i detta fall. Hr Wehringer, den rika fabrikanten i — fortvifladt! Hvad heter na den der lilla tyska staden? — Hr Wehringer är säkerligen icke enda exemplet i sitt slag. Det är om Hr Wehringer förevarande komedi hardlar. Den värda mannen har beslutat att gifta sig. . För att finna en älskvärd och vacker fru, behöfe han visst icke gå många steg, ty hans sköra kusin Minna är ju med sin mor, enkefru Dorner, boende i hans eget hus, men Hr Wehringer har antipati för allt hvad småstadsifruntimmer heter, han kan icke med detta eviga väfvande, sömmande, bakande, sjudande, tvättande, manglande, strykande, stärkande, han vill na fortepianomusik, han vill ha sonater af Kalkbrenner, har vill ha conversazioni om Victor flugo och Lytton Bulwer, om Hertiginnan dAsbrants och Silvio Pellico; han vill-he moderna broderier i stället för slätsöm, och Di tanti palpiti i stället för barnkammarvisor; med ett ord, han villha en höstru från hufvudstaden. En god vän, som han eger på sistnämnde ort och ställe, en ryttmästare von Seltern; har fått: i uppdrag att skaffa hömom ett passande parti. Men ryltmästaren, som fått i sitt hufvud att hans goda vän går öfver ån efter vatten och att det lyckligaste val, han kunde göra, vore den ämabla och sköna mamsell Minna, hvars. hjertliga böjelse för kära kusin dessutom icke är von Seltern någon hemlighet, besluter att kurera den hederhga Wehringer från dess sjuka och vänja honom af med hans högsträfvande spekulationer på hufvudstadens skönheter. Han låter till den ändan sin egen unga frå antaga rollen af en nyckfull, behagsjuk, bortskämd och despotisk dam; gör med henne expres en resa till den lilla staden, der vår giftassjuka fabrikör är bosatt; samt presenterar henne såsom en enkefru von Stein och såsom den person han utvalt till ledsågarinna genom lifvet åt Hr Wehringer. Han har till och med, i kraft af erhållna instruktioner, redan på förhand afslutat ordentligt äktenskapskentrakt och undangjort alla formaliteter. Fabrikören är efter första mötet högt uppe i sjunde himmeln, och han vet sig icke nog kunna betyga ryttmästarn sin tacksamhet for. den bevisade vänskapstjensten, men han faller förtvifladt fort ner igen från sin förtjusnings höjd. Fru Stein är ett fruntimmer af utomerdentlig skönhet, af den mest fina verld och de mest lysande talanger; så till vida är allting fullkomligt godt, men då den sköna till exempel utan minsta krus och omständigheter behagar flytta in i Fru Dorners salong sitt fortepiaxe, sina möbler, sin emma, — det der rummet feller henne händelsevis just i smaken mera än alla de andra i byggningen, — då hon redan siraxt efter sitt inträde i huset börjar skicka sin blifvande herr man temligen dryga räkningar på halsen, då hon redan innan bröllopet, — detta skall försiggå i morgon, — bepegynner manövrera med toffeln på ett ganska eftertänkligt sätt, till och med sträcker sin omtanka till den beskedliga Wehringers toilett och garderob, och sänder honom skräddare och pe rukmakare inpå lifvet, då undfaller herr fabrikören en illa återhållen suck och han pustar emmerliga: hvad skall det blifve uf sll: detta? Han anförtror ryttmästarn sina betänkligheter: Min bjertans kära vän, -— svarar dente naturigtvis, — det der är ganska fatala omiständigheer, Jag har gjort dig till viljes och skaffat dig en fästmö från hulvudstaden; för min del har jag aldrig funbit anvat än allt älskvärdt hos dette runtimmer; om förhållandet ou visar sig vis å vis dig vara annorlunds, hvad kan jag göra! I se