Aftonbladet – 22 april 1837, sida 2

I Paris har nyligen följande verkliga romanhändelse tilldragit sig: ER ung flicka, dotter till en välmående landtman i en af Frankrikes södra provinser, sålde efter sina föräldrars död sitt arf och begaf sig till Paris, för att der bosätta sig som linmesömmerska. Då hon varit några dagar i staden, bivistade hon mässan i en kyrka, der en ung prest officierade, hvars åsyn i flickans bröst väckte dittills obekanta känslor. Hon kunde ej utplåna hans bild ur sina tankar, och öfverlemnade sig sålunda utan allt återhåll åt en passion, som hon ej förmådde besegra. Hon fick veta, att den unge presten nästan hvarje afton besökte två gamla andäktiga mamseller, som arbetade för en blomsterfabrikant, och hvilka hade hos sig i pension några flickor, upptagna af samma yrke. Hon beslöt nu öfvergifva sin första plan, och lära sig göra artificiella blommor, begaf sig till de gamla mamsellerna och emettogs snart hos dem. Här såg hon hvarje dag föremålet för sip böjelse. I hopp att behaga honom, antog hon skepnaden af en djup andakt, besökte kyrkan hvar dag, infann sig hvar vecka i bigtstolen och diktade till och med på sig synder, för att så mycket längre få dröja qvar der. Då likväl allt detta ickeledde till ändamålet, och Presten syntes känslolös för alla de inviter han erböll, förklarade hon sluthgen rent ut för sin bigtfader, att hon förtärdes af en 0oöfvervinnelig böjelse. Är ni fri, min :dotter? frågade presten. --Ja, min far. — Och den som ri älskar, är han det äfven? — Han ... jag vet icke. — Huru! skulle ni älska någon, som det vore er förbjudet att tänka på? — Min far! — Någen, ovärdig er, kanhända? — Ack nej, tro det icke! Slutligen öfverväldigad af sina känslor, förvirrad och brydå öfver prestens frågor, ropade hon: Den som jag älskar, min far, är — Ni! Vid dessa ord steg den andlige upp ur bigtstolen, sägande: Fly, olyckliga, ech visa er aldrig mer för mig! Den unga flickan qvarköll honom likväl vid kappsn, och sade: Hör mig, jag känner för er en böjelse, som det är mig omöjligt att öfvervinna. Min enda sällhet har varit, att lefva i ert gramnskap, att betrakta er hvarje stund af dagen, som de salige 1 himmelen skåda Gud. Min själ tillhörde er, ni skuile måhända kunnat frälsa mig. Ni har ej velat det. Farväl, min far! jag skall störta mig i alla verldens förvillelser och Gud skall en deg fordra redo af er för en själ, som ni kunnat föra till Honom. Hon böll ord och aflägsmade sig. Under 2 års tid störtade hon sig i alla de nöjen, som en ung vacker qvinna så lätt fioner i Paris, men utam att kunna glömma sin första kärlek, och tog slutligem lifvet af sig, för att såg lunda hämnoas på den hårde, som förskjutit hezne. Hon osade ibjel sig. I hennes rum faan man ett manuskript, i form af bref till on sin vän, hvari hon redogjorde för allt hvad som händt henne hvarje dag af de sista två åren, och alla de känstor, hon derunder erfarit. Detta manuskript slutar sålunda: Jag skall då dö, och hvarföre skulle jag lefva? hade jag icke redan lefvat för mycket? hvad den qvinnas lott ir bedröflig, som mnödgas bevista alla verldens stojande förströelser, under det hennes själ sönderslites af den mest förtärande smärta! och jag rodde mig på dest sättet kunna glömma honemi men hvarje dag påminte mig honom, då jag ville förgäta honom. Den enda tillflykt, som skulle kunnat öppnas för en avnan, var tillsluen för mig; jag menar religionen. Böner, besök i kyrkan, botöfningar, allt skulle ha påmint mig om honom! Ni ser således, att jag måste öl — — — — Må han för alltid vara ekunsig härom. Kanhända bir jag haft någen del