Aftonbladet – 12 april 1837, sida 2

nä VV efter baklänges omkull ofver en i bageriet varande afsågad tumna med vatten uti, der han blef liggande utan att röra sig. På Wikströms anmodan hade gesällen Granberg tvättat blodet ur Röjholms ansigte, och derefter uppburit honem på sin kammare, hvarest han, inom fem minuter, enligt hvad Wikström fiek höra, aflidit. Wiketröm blef nu ytterligt förskräckt. såg nu hela rysligheten af sin gerning och inmtogs af grymma samvetsqval. För att ändå göra est försök till Röjbolms vederfående efterskicHan in-j kades en fältskär, som öppnade åder på henom, ehuru förgäfves. På eftermiddagen kom polisbetjeningen dit och efterfrågade, hvem bland Hr Piehls folk var banemanmen, då Wikström genast angaf sig sjelf och lät föra sig i häkte. Denna sednare uppgift vitsordades af gevaldigern Löfqvist. Det af Herr Asessoren af Grubbens angående — Röjbelm förde obdauktions-prutokoll blef härefter uppläst. aflidne Röjhelm 1 lifstiden ej varit synnerligen snygg af sig; ty, oaktadt kamraterne efter hans Ealigt detsamma larer! död tvättat liket, befanns hela hans kropp öfverhöljd af smuts, deg och aska, eeh håret, hvad man kallar, riktigt lefde. ) För öfrigt vittnade allt om en ytterlig grad af misskandling. antal af närmare hundrade. Begge lårem vero uppsvälde och köttets fibrer gemomdränkte af! Hufvudskålea på ett! blod ända imtill kenen. ställe spräckt. Resultatet af besigtningen blef: att, oaktadt de yttre våldem, i följd af deras: mängd ech betydenhet, kusde anses ensawt tillräcklige att beröfva en menniska lifvet, vore, den egentliga hastigt väckande dödsorsakem att söka i den anmärkta skadan å hufvudskålen, hvilken skada vore ovilkorligen (abselut) dodande. holm, att han kunde ligga i snön en half timma. För öfrigt instämde Lindqvist i Ar Piehls uppgift, att Röjholm varit kitslig och retsam till sitt lynne, under tillägg att han, aftonen före Mamsell Lindqvist erkände, att hon haft den: af Wikström omförmälde utlåtelse angående RöjBlånmader och skrubbsår anmärktes till ett sin död, slagits med de andre arbetarne, så att. Liadqrist mäst gå ut i bageriet och tillsäga honom att vara stilla, dervid hor blifvit af RöjI holm näsvist och med otidighet bemött. I Gesällen Norström uppgaf, rörande Röjholm, att han varit en öfvergifven menniska serde; les då han råkat taga för mycket till bästa. I Norströms berättelse, angående Röjholms missI handling af Wikström, öfrerensslämde för det mesta med denre sednares egve uppgifter. Når I gra väsentliga olikheter anmärktes likväl. D3 Wikström kom ner i bageriet och fick se Röj! bolm liggande på spånhögen, yttrade han : hvari före skall du, din rackare, ligga på golfvet?. och började derefter slå bonom. Röjbolm hade I skrikit och jemrat sig. Till Norström och GranI berg hade Wikström derunder ropat : ni ska: få lika godt, edra belghundar.? Uuader det Röjholm fick stryk af vedträdet, hade Wikström yttrat: om jag eckså skall gå till döden för. dig, din rackare, så skall du ha stryk. RBöjholm låg en fjerdedels timma ute på gården i snödrifvan. Norström hade velat genast föra: homom tillbaka im i bageriet, men ej fått fär: Wikström, som sagt, att han svarade för poj-: ken. Då Röjholm derefter blef inburen från I gården, hade Wikström sparkat till honom. , I Norström såg ej om Böjbolm stötte sig då han! föll ner från torkugnen, men blodig i ansigtet hade han varit äfven förut. Wikström var he-: la natten särdeles uppretad , hvilket vanligtvis! varit fallet då han, som eljest ej är af ett våldsamt lynne, någon gång blifvit ond. Af denna; orsak hade Norström icke hbeiler vågat blanda sig uti uppträdet med Röjhelm. Gesällev Granberg hördes härefter och förmälde: att Röjholn n! i lifstiden varit mycket vild at sig för jemnan, då han var full, hvilket ofta nog hävdt. I bageriet hade Böjkol: a, innan Wikst röm kom ner, öfverfallit Norström och Granberg, med yitraade, att om också Wikström kom med, så skulle han qväsa dem alla tre. Wikström anlände derefter och började slå Röjholm, på sätt han sjelf redan erkänt. — Till Norström och Granberg hade han yttrat, ni ska få på samma sätt, edra belghundar, och då Röjbolm, under misskandlingen yttrat käöra herre, slå inte ihjel mig, utbrast Wikström: om jag slår dig aldrig så rycket, så kan jag inte mer än dö för dig?. I snödrifvan hade Röjholm fått ligga! en god qvart, derunder Norst iröm velat föra in konom, men ej fått för Wikström. Röjbolm