Aftonbladet – 12 april 1837, sida 2

Va AVI AA, WUIVLISBNISLSU 1 DPISLARN ha ker, och var näsvis emet Wikström, under yttrande, att Wikströra höll igen verket och hindrade de andre arbetarne. Wikström sökte först med goda ord förmå Roöjholm att gå ut i ett yttre rum, som beboddes af honom och de andre larlingarne, och, då det ej hjelpte, uppsteg ham ur sängen samt förde homom ut ur rummet. Röjbelm försökte då ett par gånger att rycka upp dörrem, men afsted omsider derifrån, hvarefter Wikström åter lade sig och insomnade. Klockan emellan 10 oeh 11 kom Wikström ner i bageriet, för att sköta sitt arbete. Röjholm låg då och sof på en spånhög, men de andre arbetarne omtalade för Wikström, att han ofverfallit dem och, då de hotat att klaga för Wikström, yttrat, att om de också togo Wikström till hjelp, så skulle han tukta dem allesammans. I amledning häraf hade Wikström yttrat till Röjholm: för en stund sedan hade du så ondt om mun; zu ligger du der och duger till ingenting. Röjholm svarade ej. Uppbragt öfver hans förhållande och jemväl i afsigt att. väcka honom ech förmå henom att arbeta, hade Wikström derefter ryekt iill sig en qvasikäpp och började dermed slå Röjhelm öfver låren och ryggen. Sedan detta fertfarit en ged stund, reste Röjbolm sig upp och sade: slå mig inte mer, Wikström; men Wikström, sem ville förmå honom att stiga upp och derjemte blef allt mera uppretad, fortfor att slå till dess käppen sprang af, hvarefter hem med begge händerne fattade uti ett så kalladt smalvedträd, cirka 6 qvarter långt, och fortsatte dermed misshandlingen, mumera icke så noga aktande hvar slagsn togo, hvarigenom också hände, att ett slag träffade Röjholm öfver hjessan, men Wikström försäkrade, att detta varit i misshugg och att hans afsigt endast varit att aga, ej att mörda honom. Imedlertid hade Röjholm dervid dignat ner på sin spånbädd, efter utseendet aldeles sanslös. Wikström försökte först att bringa honom till sans genom jatt slå en stäfva vatten öfver homom; men då i det icke verkade och Wikström dessutom började tro, att Röjhelm kanske endast gjorde sig till, yttrade Wikström till de öfrige: det vore bättre latt vi lade honom ut i snön för att svalkas, om han är för mycket upphetsad och berusad, I hvarefter Wikström, biträdd af Norström, bar ut Röjholm på gården, der de lade honom, klädd som han var, endast i bolstervars byxor, skjorita, vest och förkläde, på ryggen i snön. UnI der det han låg der, kom Hr Piehls hushållerska, Mamsell Lindqvist, in i bageriet och yttrade, sedan hon fått höra hvad som skett, at I Röjholm geraa kunde ligga derute en hal? timI ma, men, efter 8 å 10 minuter, hvarunde: Wikström varit sysselsatt att kasta in ved i ugnen, bade Böjbolm åter blifvit inburen och lagd I tillbaka på spårhögen. Der låg han sedan til klockan nära tolf, utan att röra sig, men andzdes tungt och stånkade. Wikström, som ej trodde, att det var någon fara med Röjholm, uten misstänkte, att han förhöll sig på sådan! sätt endast för att reta Wikström, i synnerhst som Röjholm alltid brukade vara så elak, tyckte då, att han skulle åter försöka förmå honom gå upp, och fattade derföre uti em så kallad brödkäpp, fem qvarter lång och något tjockare än en tumfinger, med hvilken ban ånyo började slå Röjbolm, men då Röjholm liksom förut ropade: kära Wikström slå mig inte mer, hade Wikström upphört dermed. Röjholm fick nu ligga ostörd till klockan omkring 1. 3. Då gick han af sig sjelf upp, klättrade, med biträde af ett tråg, upp på torkugaen, som är belägen tre och en half aln från gelfvet, öppnade luckan deriill och kröp in i ugnen, Wikström sade väl till honom, att han skuile låta bli det i sin rusiga och upphetsade belägenhet, men Röjholm svarade endast: jag fryser så grufligt. I torkugnen låg han derefter något öfver ea timma, utan att Wikström, sem var sysselsatt vid bakugnen, gaf någon akt på honom. Men efter denna tids förlopp, fick Wikström höra en stark duns i golfvet, som härledde sig deraf, att Röjbolm nedfallit från ugnen. Efter hvad ett par af arbetarne berättat för Wikström, lärer Röjholm dervid stött sig emot trågkanten, så att han erhållit ett stort hål öfver vensira ögat. Då Wikström, efter någon stunds förlopp gick fram till honom, fann han äfven hela ansigtet öfverhöljdt med blod, hvilket han förut ej kuauat förmärka. Röjholm låg på golfvet, stånkade och jemrade sig, men Wikström lät honom ligga till klockan omkring 5, då han måste. för att skaffa Rörholm undan för de ar