Aftonbladet – 12 april 1837, sida 1

Nu har man dock kommit under fund med flelre exempel, att desse afgifter blifvit svekfullt beräknade, så att, i stället för tusen L., 30 eller 40 L. blifvit erlagde, i ställe för 100 L. 3 jeller 4 o. s. V. Sedermera brukade de rikt lönade pastorerna att sticka anslagen i sin ficka och sedan som fö:ut, ge sina viee pastorer 40 eller 50 L. årligen, ehuru fonden uttryckligen är anslagen till de usla lönernas förbättring. Ett annat missbruk har bestått deri, att de största snmmorna blifvit tagna ur fonden till sådana församlingar, inom hvilka nästan inga till Engelska kyrkan hörande invånare finnas. En modd med nitton invånare har fått 1000 L., en med 48 fått 1200, en med 89 fått 1200, em med 16 fått 800, en med 35 få:t 1000 o. s. v. Biskopar, Bomprostar och Dombherrar, med sina enorma inkomster, hafva icke ens blygts att slå under sig betydliga summor af denna, utaf parlamentet uvll största del beviljade och åt det lägre arbetande presterskapet ämnade fond. Det har blifvit ådagalagdt, att en Prost i London lyckats att åt sin närmaste arfvinge testamentera en god del af kyrkoinkomsterna, och att Biskopen i London åt Grefven af Southampthon för evärdeliga tider, emot 300 L. årlig afgift, öfverlåtit kyrkogodset Tottenhall i London, hvaraf Grefven Ccrager mera än 20,000 L. tomtöre. Ibland exempel på den skamlöshet, hvarmed kyrkans inkomster blifvit af presterskapet använda till egen fördel, anförde en talare vid en sammankomt, hurusom på trettonhundratalet en egendom blifvit skänkt till en socken, uttrykligen till kyrkobyggnadens underhåll, och att räntan deraf år 1831 utgjorde 1317 L. Talaren hade skaffat sig räkenskaper, hvaraf upplystes, att ifrån år 1814 (och äfven förut, fast han ej fått räkningarna), hade årligen af denna kyrkoegendoms afkastning betydande summor blifvit utbetalda, icke blott för reparationer och nybyggnader å prestgården, klockarbostället o. d., utan rent af till kol, ved och andra förnödenheter till pastors hushåll. Det väckte ett allmänt skratt och allmän harm, då räkningarna upplästes och visade, att kyrkobyggnmads-fonden fått betala pastors tvättfat, nattstolar, rimgklockor, speglar, bord, stolar, huggkxubbar o. s. Vv. Och desse äro de män, som skrika om kyrkans plundring, om gudlöshet och rehgionsförakt, och skulie vara färdiga att bannlysa röfvarena om de: vågade! Ty värr visa mårga Jänders historia en dylik anda hos en rikt doterad statskyrkas tjenare. En sådan förstår äfven alltid att med sig förbinda andra mäktiga intressen inem samhället; och en makt, som var ämnad ett blott vara andelig, blifver politisk, blifver ett skydd för förtryck, plundring och alla smutsiga missbruk. Man bör hoppas, att detta får vara en varning för de lagstiftare, sem hädanefter reformera eiler nybilda statsförfattningar. I sammanhang härmed må nämnas en liten tilldragelse nyss i Sheffield. Prestem tillkännagaf från predikstolen, att en petition till parlamentet om kyrkobyggnads-skattens fortfarande låge i kyrkorådets rum. Presten uppmanade sina ähörare att underteckna och slöt sin uppmaning med följande ord: må dens hand förvisna, som vägrar underteckna petitionen! ONE SUNT DE RESTS EINE ARPUOR IT)