Aftonbladet – 8 april 1837, sida 1

NA a Iskulle bibehållas, men ej att lemna riket i händerna på de fordna Cortes:s demagoger; att kontinentalmakterne ej ville och Frankrike ej kunde tillåta dem åter försöka sina demokratiska theorier; och slutligen att Spanjorerna ej vidare ägde anspråk på ett åt ordningen ämnadt bistånd, då detta mu vidare endsst kunde befrämja revolutionsmäns afsigter, samt att, om fråga vore att välja mellan Carlos och 1812 års Konstitutien, skulle7valet ofelbart utfalla till den förres fördel. i På dessa bittra yttranden svarades ganska klokt Jaf Mendizabal, som visst aldrig varit att anse såsom ultraliberal: I Spanien fisnas tre partier: -Jabsolutister, liknöjda och konstitutionella. Absolutisterne äro alla för Den Carlos. I två år har Drottningens regering sökt hålla sig uppe Jgenom förening med de liknöjde, som Ni kaliar moderata. Resultatet har verit oupphörliga metgångar. Enda medlet var då att försona och använda de konstitutioneile. Denna nödvändighet hade undvikits, om franska regeringen vid krigets början handlat med kraft och ej låtit alla slag af förråd oupphörligt tillföras Carlisterna; att det partiet nu vore så mäktigt, att styrelsen måste taga i anspråk nationers hela kratt, för att med framgång kunna kämpa mot det, och följaktligen att de konsiitutionelle måste vinnas, så vida Frankrike ej vore beredt att skicka 50,000 man till Spanien, för att först förstöra Carlisteraa och sedan hålla de konstitutionelle i styr. Hvad Mondizabal såluada sagt, endast för att bevisa den fullkomliga omöjligheten att uträtia någonting utan de Spanska patrioterna, omfattades af Franska styrelsen såsom bästa utvägen att hindra deras vidare insteg; och tydande sista delen af svaret såsom en anhållan om intervention, sökte Frankrike hos sina allierade att få skicka em arm till Spanien. Hos Engelskar egeringen kunde detta tolkas såsom ett uppfyllande af qvadrupelalliancen; hos heliga alliancen kunde syftningen förekomra såsom en affekt att stita fred, mellan de kämpande och tillvägabringan en försoning mellan Drottningen och Carlos, att göra slut på inbördes kriget och hindra antagandet af en demokratisk constitution, hvilket allt också utan tvifvel var den rätta förklarirgen. Detta förslag meddelades Spanska regeringern, sårom endast åsyftande att upprätthålla Drottningens styrelse; men England, heliga alliancen och Spanska ministeren och nationaliörsamlingen förkastade det med exempellös enighet. Ifrån det ögonblicket beslöt Frankrike att öfvergifva Drottningens sak. Qvadrupelalliansen hindrade att återkalla främlingslegionen ; den lemnades då qvar i Spanier, men desorganiserades i tysthet. Pyrend-gränsen var öppen för försändningar af pengar, vapen, ammunition, provianmt, folk och hästar till Den Carloss armÅ, hvars generaler i all maklighet genomvandrade Spanien, undveko eller slogo Drottningens truppar, uttogo contributioner, plundrade städer och värfvade folk. Spaniererne, seende med harm dylika tilldragelser, misstänkte förräderi hos Drottningen, hos ministeren, hos generalerne, hos administrationen ; och nya resningar hotade. För aw afvända faran, fann sig då Mendizabal hugad att öfvergifva Estatuto real och taga sin tiliflykt till konstitutienen, hrvari han ville göra några modilikatiouer. — Franska Ambassadören gjorde då allt, hvad i hans magt stod, att afråda ministern, och då ham ej lyckades der, vände han sig till Drottvirgen och gjorde bheune så fruktande, att hon förafskedade Menadizebal och iatog Isturisz och Galiano i ministeren, Och desse män, som så länge varit de fastaste, orubbiigaste, vältaligaste försvarare af konstitutionel frihet, och som så länge lidit för henne, de emot togo makten under vilkor att motarbeta återställandet af sin egen konstitution! Ehuru varnade, läto de leda sig af franska ministern och dess representant. i Drottningens sak vann ingenting på förändriegen; tvertom gick det alll sämre och sämre. Brittiska regeringen, missnöjd med den franska, som icke verkställde traktaten, besvärade sig i stränga ordalag och fordrade oefergifligt, att alla de ingångna förbindelserna skulle uppfyllas. Den franska visade sig först uppbragt, men besinnade sig sedermera och lofvade, att uppsätta 8 åa 10,000 man och skicka Drottringen dem. etta beslut kungjordes Isturitz, med tillsigelse likväl. att det skedde med: det vilker. av han