Aftonbladet – 28 mars 1837, sida 2

I vit sitt spel, synes deraf, att först sedan genom Jen ryslig brand min ladugård med hus och I Ikreatur blifvit lagd i aska, meddelades mig Istämrenigen i närvarande mil. Hede icke mitt Isamvete varit reat, mitt hepp till Gud OryggIligt, mitt förlitande på lagems skydd och rättIsionade menniskors oförvillade omdöme ståndaktigt, skulle jag hafva dignat under denna ondIskans gränslösa förfeljelse. Att man under allt detta imtet afseende fästat på pigans fördel, utan att hon tvärtom nu saknar sira förledares utlofvade beskydd, är ådagalsgdt, derigenom att Svinstads Församling, dit hon blifvit förflyttad, begärt LandshöfdimgeEmbetets handräckning till hennes bertdrifvamde derifrån, och att hon såtledes såsem försvarslös nu är utan säker bostad joch medel till sin bergning. Det är derföre -Itydligt att icke Pigam Anna Stina Månsdotter, utan andre illasinnade personer, anstiftat och Jännu fortsätta detta mål, sem endast bär stämpel af ensidighet, smädelse och hämdbegär. SåIdane bevekelsegrunderne äro, sådant visar sig framställningssättet. Osannfärdigheten af den vidTlyftiga berättelsen i klageskritten om våldsam Joch omensklig behandling, hoppas jag att Väl lofl. HäradsRätten äfvem utan min erinran deraf finner, att, sedam det uppgifvits att Pigan genora dena påstådde marteringen vid första slagen fallit i sanslöshet, hom ändå i detta tillstånd skulle till de minsta emstämdigheter hafva förnummit förleppet af bestraffningen. Sådane anföranden äga väl lika trovärdighet, som en drömmandes utsagor. Sedermera hafva vittnen blifvit framdragna och inför denna domstol hörda. Härvid må det tillåtas mig den allmänna anmärkning att om lysssande vittnens förmenamden finge gälla som lagliga bevis, då skulle alltid illvi!Jan lätt vinna sitt mål ooh mirgems lif och heder gifvas till I spillo åt hatfalla och hämdlystna anklagare. De aflagda vittnesmålen mot mig i närvarande sak, lstamna vid blotta gissniegar ech orediga hbörsagor. Det enda jag kan antsga som rissligt är att Ånra Stina Månsdetter vid utgåendet ur rummet elter erhållna varningar varit i upprörd sinnesförfattnivg, ex följd af det väckta samvetets förebråelser. Men att hon verkligen haft någon afsigt att förkerta sit lif har imtet vittne kunnat bestyrka. Det påståendet, eller rättare den förmodan, att nämnde piga bliivit af mig grymt och våldsamt bekamdlad, vederlägges för öfrigt af det gifoa factuse, att kon dem följande i dagen i fullkossligt helsotillstård förrättade sica varliga sysslor. Dem föregifna sjukdomen löridager derefter var så mycket påtagligare en tillställming genom andra personers ingifrelse, som hon äfven de följande dagarna och ailt framgent Ivar frisk och fullt arbetsför. Huru de sår ech blånader uppkommit, som viltsena sagt sig flera dagar derefter varseblifvit på Åsna Stina Månsdetters kropp, hafva desse blott på förmodan kunnat uppgifva. Här är således åter gisswing i stället för bevis. Om dessa åkommer då ansetts vara följder af olaga bestraffaing, hade säkerligen pigens nitiske sakdrifvare genast föranstaltat legal besigtring, exär em sådan ensamt är inför domsiol gsllande. Hvad sjelfvo vittnena angår, äre de både för sin uppenbara partiskhet skull ock obevista ryktens utspridande mot mig i denna sak jäfvige. Deras partiskhet ådagalägg-s derutaf, alt de med en redan förut fattad inbillning ech dsrsf uppbommen ogrundsd personlig ovilja met mig gin50 för att lyssna, hvarföre de ock förment sig böra, hvad de icke hörde, och se, hvad de de icke sågo, I detta afseende får jag fästa resp. demstolens uppmärksamhet derpå, att vittset Erik Persson umder smädlige, mitt rykte örklenande uttryck, sökte tubba vittnet Olof Wastesson, enligt dennes på ed gilne intyg, at med honom deltaga i lyssnandet, i det han på förhand uppgaf, hvad ham ville att Wastesson skulla höra; att vittnet Johanna Westerberg, under sin vittmesberättelse, inblandat ull saken cke hörande, för mitt rykte och mis hedsr krämkande tillvitelser, som ådagalagga att hon ångt före vittnesmålets afläggande varit mot mig Hvilligt sinnad; att de öfriga viltneaa, ledde af len således met mig väckte opiniom icke kunle äga det oförvillade och fria emdöme, att deas förmodan ens såsom sannolika kumna esxgas. Hvad angår den i klagoskriften på ett tvä yigt sätt nämrde fördelaktiga orlofssedeln, som 2g för Anna Stina Månsdotter utfärdat, så beisar den ju, att jag aldrig varit emet heune endiligt sinnad. Visserligen hade jag äfven då äl till de flecfaldiga anmärkningar, sem jag nu rit föranlåten framdraga emet bennes uppfö