Aftonbladet – 28 mars 1837, sida 2

gen sim begaran, att det 1 ioregaende skrilt och lälfven vid sista ting ommämnda bref fråm Herr I Prosten Weetterdahl måtte varda uppläst och i protokollet intaget, hvilket HärsdsRätter, emot Herr Prosten Wewuerdahls bestridande, icke wilIle tillstädja, med förnyad erinran, att lagen skydIdar enskilda förtroeuden medborgare emellan loch icke tillåter demaremsktem intränga i måIgons emskilda skriftvexling, med undantag af gröfre, i samhällsordningen djuptingripande brott, Idå andra bevis icke kunna erhållas. Nu i ordningen tillfrågades Herr Prosten Weetterdahl, huruvida något jäf vore att anmärka lemot de vid sista ting under hans fråmvaro edIlgen afhörda vittnen, hvarpå, äfvemsem i hufvudsaken, Herr Prosten sade sig hafva lemuat Jett fullständigt svaromåli det skriftliga amförande, sem nu till domstolen framlemnades och ib protokollet erdagrant infördes, så lydande: Till Bråbo Härads Vällofl. TingsRätt! Ålagd latt ingå i svaromål mot mitt förra tjenstehjons, Ipigam Anna Stina Månsdetters, anklagelse, får jag i ödmjukhet anföra följande: I Den i nämnde pigas namn, af Juris Doctorn Herr Ulrik Liodgren författade och emot mig Inktade klagoskrift är till sin syftning så hånande, till stilen så låg och bitter, att jag skulle anse dst som ett förnärmande mot min egen och denna resp. domstols värdighet, att till mitt fredande begagna dylika vapea eller inlåIta mig i ett detaljeradt svar på alla förnedrande beskyllnizgar, dem innehåller. Har författaren trott sig genom denna produkt lemna rekommenderarde prof på sin juridiska och historiska lärdom, unmar jag honom gerna all den ära, ban deraf kam skörda; eller om han i brist på bättre förtroende, af behefvet drifven, låtit mot nöjaktig lega bruka sig af ett emot mig fiendtligt parti, må han opåtald njuta den väntade frukten f sin möda. I Irsedleriid vet den enfaldiga pigan, hvars sak Jhan åtegit sig att föra, säkerligen ganska litet jaf det, hans utsväfvande inbillming utmålat. Det lär ej eller hon, som börjat eller nu drifver ) denna rättegång. Ty em hon sjelf någon uppI rättelse velst kräfva, hade hon naturligtvis snarare anklagat den mannen, som förledt henne) vill herdemsbrait, kränkt hennes heder och derigenem försatt benre i nod och bekymmer, än hom besvärat sig öfver, att någen skulle gesom tuktan hafva velat föra henne till bättring. (Ew sann berättelse em sakens förlopp i sim början skall, såsom jag hoppas, tydligt ådagalägga I detta påstående. I Aara Stina Månsdotter förrätiade sin tjenst ; oförviteligt, intilldess otuktslusten förvillade hen) nes förstånd och förderfvade henuves sinne. Men pg sedan bragte hon ej sllenast olyckan öfver sig sjelf, utan väckte tillika oordning och missnöje i mitt hos. Genom sin vårdslöshet, sin lögnaktighet, sitt kringlöpande om rätterna och anj dra fel, som venligen utmärka en lättfärdig qvin; na i dess brånad, förtjente och erhöll hon bå-s de bevekande föreställningar och allvarsamma c varningar; men allt förgäfves. Om hon då, så1 (6 som i klagoskriften angilves, för sådant uppförabde bekommit behöflig husaga, skulle jag ic-!e ke ansett det stridande emot tjenstehjonsstadgån, som lemnar husbonde rättighet att, då in-s ter arnat hjelper, genom detta tvingande medelltc sälta en gräss för sina tjerares öfverdåd. D Min afsigt, som lärsre och husbonde, har al-l!e drig varit annan än at bringa henne till besin-k nieg och att efter visad bättring bistå henne ilg den nöd, hvaruti hon, åt sig sjelf lemnad, skul-h le försättas genom sitt begångna brott. Hadeld jag låtit drifva henne ur tjemsten, skulle hon ilre sin dåvarande belägenhet straxt blifvit blottställdn för armod och betryck. Jeg gjorde det icke, jfc utan tillät henze tvärtom qvarblifva, för att tje-V na så länge hon förmådde, lofvade att gifvalm herne undsättning under den tid, hon för barfe vafödandets skull ej kunde arbeta, att lemna bisl drag till det olyckliga barnets underhåll och!u vård, och återtaga henne i min tjenst, om hon ic skickade sig anständigt och visade verklig sin-k esförbättring. Att detta var min afsigt, och lå utt öfverenskommelse derom var emellan oss ill lutad, bevises deraf, att kon för det komman-!de le året blef hos mig mantalsskrifven. Och honde kulle hafva varit aildeles förblindad, om honra cke tacksamt och villigt emottagit dessa bevis ta vå mitt medlidamde i hennes sjelfförvållade be ryck. Men hen fick ej länge råda sig sjelf, )di tan blef lockad och trugad, troligen under fö-ljag espegling om riklig ersäitning, att uppoffra sitt vi: get bästa för tillfredsställamdet af nigra perso-fiei ers enskilda hat emot mig, hvars anledming ski 8 omöjligen kan utgrunda. Den uppgiften, attva SS oo