Aftonbladet – 23 mars 1837, sida 2

le förefalla mig alskräckande, emedan J2g bor-1i le hafva för ögonen Frälsarens svåra lidande ld och marter, samt att, då han med tålamod bulg it sitt kors, jag ock med saktmod och under-: sifvenhet borde underkasta mig botgöringen. lu jag och enhvar med mig kan med rätta fråga, om ett sådant val icke är ett riktigt begabberile af religionen, värdigt en Prior i ett kloster un-l!g der 13:de och 14:de seklets gisseltider, men ej!h en Evangelisk Luthersk Prest, som likväl beklagS ligtvis äfven i våra upplysta tider nu gifvit exemq pel, att man tager religionen till täckmantel, ); och åberopar henne att öfverskyla sitt ondajg hjertas hemliga motiver: de afskyvärda begärenj efter hämd och plåga. Som min plågares arm lt ofta röttnade under gisslingen, voro små uppell håll ibland, och tragediem indelades i sex ak-!1 ter, då Prosten hvilade och bad för min fattiga , själ. Under de få ögonblick af redighet jag ägde, bad jag Herr Prosten om förskoning, men 4 han lyssnade ej härtill, icke heller till mina fö-, reställningar, att den varelse, jag bar i rmilt!s sköte, och jag kände redan fått lif, kunde för4 gås af slagen, samt Herr Prosten göra sig saker f till tvenne varelsers, både moders och barns, , död, samt att Herr Prosten ej med en så grof j synd borde belasta sitt samvete; — men Herr Prosten bånade mina böner, och, efter återhemtade krafter, fortsattes åter det rysliga arbe-. tet, tills Prosten sluteligen bortlade karbasen, under förklarande, att ham ej orkade slå längre. Efter marteringems slut knäföll Prosten Ez seffan, tvarg mig att lägga mig bredvid, läste ex hop böner, xedkallade himmelens välsignelse öfver sitt arbete, samt tackade och lofvade Gud, hvarefser jag med både gede ock ondo slutligem förmanades, att hvarken nu eller på en framtid för någon mensklig varelse yppa, hvad som passerat, utan att detta skulle förblifva en hemlighet, och ezdast oss emellan; ty annars skulle, som Prostens ord voro, Guds hämnd förr eller sednare komma öfver mig; och hämden är ock redan kommer, men ej öfver mig, utan ötver I Herr Prosten. Utsluppen ur mitt pinorum, hvarur, efter berättelse, sedan Prostea Wiuerdahls ankomst till O. Eneby, fyra olyckliga ogifta barnafödersker före mig skola utgått af Prosten slagne och illa misshandlade (så att jag vore den femte i ordningen och som jag heppas den siste), men ned hvilkas afstraffsing anstånd dock lärer lemnats till samma dag, de kyrkotagits, så att, som härIdelsen var med mig, desse olycklige mödrar i åtminstome ej behöft frukta, att fostret under I marteringen skulle förstöras, — irrade jag medlvetslost ut ur huset, samt teg vägen åt trädl gården, hvarifrån jag återfördes af några karlar, som utanföre fönstren lyssnat till uppträdet, och Inu förmenade min afsigt vara att kasta mig i Iden uti trädgården belägna brunnen. På det högsta utmatiad ech af plågerna besvärad, att kunna både sitta och ligga, begaf jag mig till hvila, men uppjagades derifrån bittida följande morgon till mina vavliga göromål af Prostinnan, samt bevakades sedan hela tiden på det sorgfälligaste från att få tela med någom främmande menniska, som ock vållade, att jag ej kom i tillfälle att få min kroppsskada synad af sakkunnige personer. I förbigående må ock nämnas, att Prosten och dess ädla maka på det linnerligaste sympathisera i sima kanslor — hustrun tillställer tracasserierna — mannen verkställer bestraffningarne, hvarunder, såsom hänI delsen äfven var denna gången, hustrun visligen drager sig undam och reser bort från ) alltsammans. Oszktadt, som ofvan är nämndt, under de 14 I dagar jag qvarstadnade i huset, jag aldrig lemlmades ur ognvasigte, var likväl inom få dagar händelsen bekant i flera kyrkosoknar och i NorrI köpings stad; och som ryktet alltid förstoras, I tillades, än att jag dött under afstraffmirgen, än Jan jag sjelf afhändt mig lifvet; äfven har berättats, att plågoiasrumentet varit sammanflätadt laftörnen, och att törntaggarue blifvit sedermera lutpleckade ur kroppen, men om dess heståndsIdelar kan jag ej lemna någon säker uppgift, ldels för min under påstående marterimgen irålkade sanslöoshet, dels medan Prosten, under de Thvilostunder han förunnade sig att hemta nya krafter, alltid höll straffinstrumentet sorgfälligt I vid sidam eller ock bakom ryggen. Dagen efTteråt frågade Prosten mig, om min afsigt verkligen varit att kasta mig i brumnen. På mitt nekande svar yttrade ham, att han ej skulle undrat derpå, sedan jag af homom blifvit så svårt misshandlad. Några dagar derefter, efter att någom berättat honom, att händelsen vere i orten a . IK . T (LA