Aftonbladet – 22 mars 1837, sida 2

hälften umder de andra saånadsskrifternas, genast fick en strykande afsätteing. Bland de egrntliga Udningerue hade radikalismer änmv bot em organ, nemligen veckobladet the Spectator, men som genem sin dyrhet (en skillsg sterling för hvarje nummer) nödvändigt var ieskränkt till de förmögnaste klasserna. Med dsssa visserligen väldiga, men få stridsmän inom lhtteraturem, hafva radikalerse nästan ända tills nu stått emwet ex till antalet mångdubbelt öfver!ägsen trupp af motståndare. Ingen af de dagliga, större tidmingsrne, pressens jättar, bear antagit sig deras sak, utam trertom seit med på dem med ett slags fornäm, ehuru ilitsad, likgiltigbet. Men det finnes vissa ound gängliga beröringspunkter, som icke kunds undgå av framkalla radikalismen närmare på sceRen, och mer behölls i måmgas tanka icke, att den iisla, men genom sin konteqress och loj giska styrka tätt slutna falangen s uiligen skall bana sin egem väg framåt genom alla hinder. I Denna herörisgspunkt heter: Rättvisa åt IrHand, den gemla Britenmias förtryckta och miss banalade styfbarn, ech i semmarhang dermed I frågan o kyrkotionden. Huru skule väl i medlertys iragan om rättvisa åt Irlaed, kunna afhandlas, vtam att frågam om folkets rättigheter li allmäshet ech amspråk på en verklig kontroll å de styrande tillika skulle komma på tapeten, då båda hvilade på samrea grundsatser; och Inu löpa alla dessa fråger redan till sterms på det gamla aristokratiska sättet. i Tit. bar redam af tidningarna sett, huru den I förutnämsade parlamestsledameten BRo-buck redan i — jag vill minmas det var den andra sessionen, öppet upptradde såsom damokratiems representant. Osktadt han sjelf erkärde huru I svagt ech ebetydande bisiånd den meningsI frakiion har tillhörde, bade att våräkna i UnI erhuset, så väckte deck det öppna och oför, ställda språket i hans rasnliga tal på alla bärkarma (ty åafven der fianas sådsns), och hos sjelfva den s. k. liberala mimsiöress anhångue en känsla, för hvilken de knappt kunde göra sig redo. HKuadast en fullkomlig ech allmän tystukd både under talet och et parrainuter sedan Reebuck åter hade sett sig ;å bör ker, be!edsagade dette programm. Sjelfva OConnsll och bans svans tycktes här fiunz sig öfverträffsde. Men om det ej för ögonllicket gjorde mågon sychar effekt i parlamentet, så var den sedan så mycket Srörre, Förmiddagen derpå, då debattsn utkom i tidningarna, var på kaffekusen i ala böruven af den ofamiliga börI sen, ej fråga om något aunat än Roehucks tel), i och huru starkt intrycket deraf hade återverkat läfven på sjeliva Underhuset, visade sig deraf, att redum följande aftonen, då Roebusk hade armiält sig och uppsteg att tala, helsedes han, innan han äxonu öppnat munnen, af ot högljudt cheering (bifallsyttrisg). Sedan den tiden har äfeen dem demekratiska opirionen fått sig en serskild tidkxing. The public Ledger, ett blad, som förut förnämligast befattat sig med körspriser ech hewdels-umderrättelser, bar blifvit reorgamiseradt under namnet Constitutional and public Ledger, med det största format, sem något Esgelskt dagblad äger, äfven större än Times, och utgifrvit ett manifest, hvari Redaktionen förklarar sig ämna uppträda till försvar för fullkomlig tryckfrihet, utvidgande ef valrätten, omröstnirg mad sluina sedlar vid valen, fullkemlig jemlikhet i medborgliga och politiska rättigheter, uppmuatran af fri handel, hushålloiog med statsmedlen och styrelsens ansvarighet. — Fyrotiosju notabiliteter hafva häruader tecknat sina maren såsem adherenier tll nyssnämmde prineiper, och upppimmtrat alla si. na vänmer ech alla hkasimmade, att hålla denne juroal, till hvilken de förklara sig ärmna lemna biträde; och ibizud dessa märker rean 17 parlementsledamöter, hvaraf må nämnas Edvard Codrivgton, dem namnkunnige hjelten vid Navarine, dem seycket aktade bamkisren Georg Grote, den namnkunnige Josef Hume, Molesworth, Potter, PRecbuck, Ruthven, Thompsoz, med flera utmärkta talanger Under dessa auspicier framträder således demokratien 1 2Uvarande parlament. Också kar den redan Väskt em viss förskräckelse i Tories läger, ech deras organer känna nu intet annat medel, än att, Medan tid är, Om möjligt, med ems återlaga tömsarna och qväfra dessa grundsatser, i hvilka de se intet mimdre än en för. störing af både altaret och kyrkax. Om jag ) En öfversättning af detta tal ÄRAS Dred