Aftonbladet – 17 mars 1837, sida 2

3 ERSERVME Be MER ÖVAR kn I vv hedkenad SRAltilUtall gyttring af korporationsinteressen, höra till någondera af de första trenne afdelningarne. Vi få strax se till hvilkemdera Hr Prosten Holm i Själevad bekänner sig. Hufvudsumrmraan af Hr Prostens förslag är i korthet att ståndsfördelningen skuila bibehållas, men på Riddarhuset skulle endast hufrudmän, och inga fullmäktige, få sitta, så framt antslet ändeek uppgick till 400. Ett femte stånd skulle forseeras af alla ännu orepresenterade, som kafra fast egendom på landet, samt alla tjenstemän med kunghg fullmakt, kvilka skulle utvälja ett visst antal från hvart ståmd, likasom hvart regemente en bland effieerskorpsen. Destia femte stånd skulle införlifvas till ett med adelo; riksdagsmännen aflönas af statskassen. Hvarje stånd skulle utvälja 30 persener, som, under namn af Rikets Ständers Beredning , skulle på ett rum, under Landtmarskelkens eller äldste grefvens ordförande, utgöra en nedre kammare för att bereda och fatta beslut, men dessa beslut skulle, för att ej gifva Beredningen för stor makt? likväl ej blifva gällande utam tre, och i vissa fall fyra stånds samtycke, alldeles såsom förut. I öfrigt är em viss ordning föreslagen för milens upptagarde i Beredningen, der äfven Statsrådets pretokell skulle läsas. Det är tverne hypetheser, ifrån hvilka Prosten Holm egentligen motiverar grusde:na, eller hvad vi skole kalla det, för deita förslag, nemligen den första, att allmänna val icke duga för Sverige, och den andra att Riksdsgarnas längd är det egentliga och nästan exda orda, som påkallar ett botemedel. Båda dsssa kapitel äro så vigtiga, att de förtjena hvar för sig undersökas. Herr Prostens sätt att argumentera ret allmänra valea visar sig gnast i faljasde slutlsdning sidan 2: Det tyckes höra till tidens anda, att vilja reformera, ofta blott för att få reformera. Derasf härleder sig till en stor del, vid fråga om representation, det så ofta uttalade ogillandet af ståndsprincipen, samt upphöjande och beprisande af allmänna valens princip. Ett och annat klagemål öfver den fyrdelta representationens oduglighet torde också härröra från någon, som känner sig äga ulmärktare egenskaper och en kraftfull vilja, hvilken han önskade att kunna göra gällande. Om nu en sådan vilja föregående riksdagar strandat just emot denna fyrdelning, emedan han ej förmått att verka tillika inom alla fyra stånden; hvad är då naturligare, än att en sådan Önskar se dessa hinder undanröjda, och ett sådant sätt till öfverläggning vid viksdagarna infördt, som lofvar honom större framgång: det ,vill säga representationens samlande på ett eller tvenne rum. Andra åter, som så noggranut uppgöra kalkyl, huru många som representeras af det ena ståndet, och huru få deremot af ett annat, önska troligen, att mängden af representanter måtte tagas bland allmogen, på det de sjelfve så mycket lättare skulle kunna inverka på representationen, förskaffa sig anseende och få allmänna ärenderna behandlade efter sitt hufvud. Med ett ord: en eller annan hemlig bevekelsegrund torde finnas hos många (likväl ingalunda hos alla), som ifra för allmänna valens princip. Detta lisla stycke kan in muce gifva ett begrepp om styrkan ech poertegea af Fr Prostens logik hela vägen igenom. Ett dunkelt och omotiveradt förändrirgsbegär blott för att få förändra, eller eckså en pur egeism, men icke fosterlandskärekem, ieke mnåger erfarenhet och känsla af det beståendes brister tillerkamner han till en början såsom driffjider dem, som ända ifeån 1809 års Konstitutions-Utskott till särvarande tid instämt i tankan om denma referms behöflighet — och raan kunde, med anlednirg deraf, frestas att fråga, hvsd som då atgjert driffjädera till Hr Prosteng ejet uppträdande, och em kam ensam är den som haxdlat af remt ädel syftning? Men strax derefier kullslår Hr Prosten sitt eget räsonnemang dermed, att förenämnde motif visst icke bör sökas hes alla , bvarigenose han således tillkämnagifver, att det föregående, såsem argument å hans sida, betyder alldeles ingenting! Ungefär lika löst är Hr Prostens argumen:aionssätt afver i det följande. Hr Prosten vill cke hafva allmänna val, men medgifver likväl att de i theorien äro de mest rationella. Uti texten står nationella; men detta skall förnodligen vara tryckfel.) Jag har, säger Hr Prosten, den öfvertygelse att de i tillämpningen medföra de största Svårighoter, och för Sverige ingalunda äro passande, utan tvärtom rent af förkastliga. Erfarenheten i andra länder har lärt, att detta valsätt, mer än något annat, Öppnat en vid dörr för korruption och obehöriga inflytelser. I samma mån valmännen få en större valfrihet (hvad månde det betyda?) öppnas också ett vidsträcktare spelrum för intrigens och korruptionens inflytelser; talrika och ofta nos skandalsen n