Aftonbladet – 16 mars 1837, sida 1

former och rätters behörighet. Under åtskilliga epoker af restaurationen arbetades på disjunktionen. Den har alltid rådt i Norra Ameriks, det enda land, som börjat med friketen. Den praktiseras dagligen, då ibland en hel upprorisk hop makten får tag i blott en enda och straffar honem, men alla de andre gå fria. Man invänder väl att denna disjunkuion äger rum inför samma domstol. Men kurna ej, äfven vid en dylik, en deltagare i ett brott dömas först, de andra fås rätt på sedan, och således andra jurymän, kanske andra domvre, komma att sitta ofver den ene än öfver den andre? Kammaren har ja sjelf beslu:it disjunktion i fråga om ministrarnes ansvarighet. Disjunktionen existerar ju redan i fråga om en soldats desertion, när desertören dömes af krigsrätt, men civilpersoner, som befordrat hans flykt, dömas af sina rätta demare. Samma är förhållandet med försäljning sf krenopersedlar. Den store juristen Merlin har uttalat disjunktionsprincipens nödvändighet. Det skenfagraste inkastet har varit den ohkhet i domar, som ken uppstå. Häremot anförde talaren exempel af hutvudmän i ett brott, hvilka blifvit frikärde, men hvilkas medbrotitslige sedan inställt sig och blifvit fällde. — Regeringen begär ej, att två personer, en soldat och en annan, som lyfta dolken mot en enskild, skola dömas a: elika domstolar; men lyfta de den mot innehafvaren af den offentliga makter, mot fäderneslandets institutioner, mot lagarna, mot fursten, som är deras lefvande bild; em de gemensamt anfallit kronans fästen, förråder, och velat utlemna dem åt fienden; då äro de ej lika. Militären har begått eu dubbelt brew:förräderi, — Assisrätten känner ej de gröfre qvalifikationerna af soldatens brott; alla tiders tänkesätt hafva fordrat, och kamrarne hafva, såsom visadt är, i många fall ferdrat för egna pligter egna domare. Man bör ej kasta seldaterne in i en politisk atmosfer, som skall göra dem till pretorianer. Det är latt att inse, hvad vår makt skulle förlora derpå; men man vet icke, hvad friheten skulle vinna derpå. s Hvad svårigheterna i proceduren angår, så kunna de ej vara större än vid de dsjurktioner, som reda existera. Det enda är, att den militära auktoriteten ej får på ed höra de inför evil domare anklagede medbrottslige, och ej tvärtom. Dessutom finnas inga svårigheter, som icke kunna öfvervinnas. — Talaren slutar med vältaliga önskningar. wa ERS ILALVTET SPARE VESA EBES LTT TMANTTERE TTT TTT TTR