Aftonbladet – 16 mars 1837, sida 1

hållandet har förändrat sig; de, som vilja, at det skall finnas hvarken lagar eller armeey, kunna förespegla soldaten strafflöshet, och sålunda lossa det band, som sammanbåller den väp nade styrkan. Så hafva Regeringen och Ut: skottet sett saken; fråga är ej att gifva et nytt vapen åt makten, utan alv rycka ett ifrår faktionerna. Iogen föregående styrelse på d sednare 40 åren har insett nödvändigheten häraf Ludvig XIV hade förordnat, att icke blott militärers brott mot landets invånare skulle döma: af de ordinarie domstolarna, utan äfven brott a blandade förbrytare skulle höra dit, blott att es efficer satt i rätten. Mer man bör besinra, att en mängd brott, som nu höra till vanlige domstolarma, såsom högmål, resningar, fokskockningar, rån, myntlförfalsknivg, kyrkoriån, då hörde under marskalkarnas? domvärjo, utan afseende på brottslingarnas stånd. HRevolutionen ändrade detta och lade under krigsrätterna enda:t rent militäriska brott; men dock måste civila medbrottslingar i dylika äfven dömas af krigsrätt, endast att civila jurymän adjungerades. Detta sista framställde rapportören iraedlertid icke såsom någon fördel, utan såsom ett sätt att i den skrämda krigarehopen orgaBisera demagogien, spioneriet, skräcksystemet; armden var då misstänkt. Efter d. 9 Termidor måste den cvile anklagade följa soldaten inför krigsrätten; denne blef allmän domstol, som dömde öfver alla upplopp, väpvade sammanskockningar o. s. v. Nästan hvarje politiskt brott kora under krigsrätts domvärjo. Under directorium förlorade krigsrätterne mycket af sin makt, och lagen d. 22 Messidor år 4 stadgade, att medborgare aldrig finge dömas af militär-rä t, och att medborgarens naturlige domare blef åter soldatens, i händelse af medbrottslighet. Två månader efter ändrades dettå åter, och directorium återställde icke blott krigsrätternas domsrätt, utan utvidgade den även och satte militärkommissioner, i flera fall, i stället för de ordinarie krigsrätterna. Under kejsardömet blef det ännu värre. Utom de obestamda militärkommissiorer, förordnade af regenten för att döma en fiende, en fången fu: ste, funnos äfven instiftade, af lagen erkända, ordinarie specialrätter, extraordinarie dito, prevotalrätter, extraordinarie krigsrätter, permanenta dito, allt inrättningar, infor hvilka frågor om behörighet och parters åtskiljande icke gerna kunde uppstå. Penna styrelse hade dessutom stöd i enväldet och segrarna. Vi gifva henne lofordet ait hafva varit stark. Mena om hon ieke hehöfde heJa denna appareil, hvar låg då klokheten och snillet i dess användande? Behöfde hon den, jemte den allmänna tystnaden, diktaturen och äran, hvar låg då styrkan? Det är vi, som äga den, vi som, afväpnade, anfallne från alla håll, hålla oss uppe genom blotta kraften af fädermeslandets fria och öfveriagda bifall. — Restaurationen binehöll prevotalrätterna och dylikt från kejsareregeringen. Häraf drager rapporiören den slutsats, att likasom det varit orätt, att militär-domstolarne inkräktat på de civilas område, likaså vore det orätt, att dessa inkräktade på de förres. Hvar och en bör bibehållas under sina naturliga domstolar. 1828 framlades ett lagförslag om bestämmande af krigsdomstolarnas behörighet; disjunctioneus princip erkändes af Pairerna. Denna prineip yrkas nu för sällsynta fall; och använd skall den göra dem ännu sällsyntare. Pairerne 1828 antogo disjunction för alla subordinationsbrott och revolt; au begäres den endast för politiska brott. I alla brott mot enskilda och äfven i de flesta mo: statens säkerhet, skall medborgaren fortfara att draga soldaten med sig infor sina domare. — Lagens första verkan skall blifva att uppresa en mur mellan de oroliges stämplingar och soldatens ära. Gemensomhet i brott uppstår icke der ingen gemensamhet i öde finnes; den svegaste själ blifver otillgänghg för ingifvelser, som ej understödjas om vissheten af samma framtid, Trupparnas trohet har bestått profvet tills ou; vi föreställa oss, att den ej kommer att vitedigare sättas på prof, och sålunda skola vi hafva skonat landet för två brott och ivå bestraflningar. Talaren öfvergick derpå till rättsprineipen i frågan. Han medgaf, att då man påstått, att Tåga vore om en legislatif revelution, en väsendtlig förändring, hade man icke orätt; en o iktig princip, om han än aldrig komme ett användas, bör aldrig få inträda. Talaren sökte lerpå vise, alt gemensam bebardhng (connexitc) cke ligger i sakens natur, utan uppkommit för peqvämlighats skull och måste vika för högre