Aftonbladet – 14 mars 1837, sida 1

nell). Gif honom allt, hvad J sträfven emoj och än sen? Skola vi stifia lagar för en nation? eller skola vi stifta lagar emot en person? (Hör, hör!) Huru! är det ej J, som sägen oss, att J aldrig skolen bringas till fruktan genom den fysiska styrkans makt — att J rotsen alla allusioner på millionernes kraft? och ändock från höjden af edert öfverflödiga chevsleri uppmanen J Brittiska parlamentet, att framställa för Kuropa det löjliga och fega skådespelet af rättvisas utminutering åt ett folk, i proportion af eder fruktan för en individ ! (Bifallsrop.) Jag hvarken nekar eller tager i försvar den lärde ledamotens makt. Utan tvifvel har den uppkommit dels af de lidanden, för hvilka han varitden stora klagoorganen, dels af edra egna passionsfulla smädelser; ty, såsom en djupsinnig Fransysk författare öfver revolutionen utirycker sig: i stormiga tider blir en man snart precist lika så mäktig, som hans fiender påstå att han år?; men hans makt härleder sig från hans tacksamma landsmäns ofvertygelse, den må vara sann eiler falsk, at han gjort dem vigtiga tjenster, och från det outtröttliga och okufliga nit, hvilket han visat i Irlands tjenst. Jag säger icke, att om J låten billen gå igenom, ja, om J gören Irland den amplaste rättvisa, J skolen tillintetgöra den lärda ledamoteas välde. Så länge tacksamhet finnes hos ett folk, så länge en intellektuell ofver!ägsenhet eger något värde, så länge måste den värde ledamoteu för Kilkenvy förblifva en ledande auktoritet på Irländska folkets sida. Men en mans makt räcker för en lifstid, — lagstiftningens verkan är edödlig. Uppfostra folket till att tänka för sig sjelf, att handla för sig sjelf, att sjelf leda sim gång framåt på den lokala lagstiftningens bestämda bana, gif det åter dessa dess ursprungiga rättigheter, och J skelen lägga grund till ett samhälle, i hvilket en individs agitation icke mera skall kunna vinna en sådan öfvermakt. -J skolen icke försvaga den lärde gentfemannen, men J skolen göra honom till den bästa af hans slägte; fortsätten att stifta lagar mot sfolkej, och J stiften så, att det blir en evinnerlig demagogi. (Hör, hörM Hvar helst tvenne länder äro förenade, det ena mera mäktigt, mera aviliseradt än det andra, äro nackdelarne iör det svagare landet uppenbara, — det mister sin naiionella oafhängighet, — det mister nationell lagstiftning, — grannstatens rikedom ech bildning vill utträcga dess inhemska aristokrati. Detta är hvad ett sådant land förlorar. Hvad borde det vinova 1 uibyte? Välsignelsen af de visare lager, den mera tryggade ordning, de liberalare institutioner, af hvilka grannen styres, och finner sig lycklig. Vinner det svagare landet icke detta, så förlerar det allt, och får intet i ställe. Och det är tll denna summa summarum i uppvägandet af ömsesidiga fördelar J önsken att vär lagstiftning måtte komma. (Hör, hör!) Det var fordom en plägsed i konungahus att gifva den unga prinsen, då han begynte låsa, ett slags syndabock vid sidam, det vill säga, en ung gosse, sem tog emot stryken, när Hans Kongl. Höghet begick något fel. Gjorde fursten sin sak väl ifeån sig, så njöt han sina sockersaker och pepparkakor, gjorde han den illa, så lade man hans double opp. för stut, och Hans Kongl. Höghet blef basad per procuram. Precist föreningen mellan Englsnd och Irland. (Högljudd munterhet.) Irland har varit en syndahock åt England, just enligt den princip, att England skall hafva alla pepparkakorna och Irland all stryken. Hvad var det, J alla voren ense om a!t gifva England? Municipalreform. Hvad är det J voren euse om att ge Irland? Tvångsbillen. (Hör, hör!) J säger alt J ären villiga tll att räta missbruken; J bevisen er uppviktighe: gennem att ha upphäft orangeföreningarna. Men detta är icke längre nog. Det är icke längre nog att rätta missbruken i magtens administration, den tid har kommit, då J måsten lemna folket någer del i sjelfva denna magt. Här är det J sätten er rakt på tvärm J Re jen sluta med risandet, men J viljen ännu ak drig gifva gossen något af sockerkakorna. (Hör bör, hör!) Förlita er icke derpå att vår majoritet är så ringa! Låtom icke den tanken leda era vänner 1 det andra Huset. Kommen itåg att en mejoritet af en Enda röst dre igenom reformbillen. Och varen öfvertygade, att om J axsen den mejoritet, Vi vid detta tillfälle må ega, för obetydlig, skall den majoritet, som den ätle baroneten någonsin må få i något parlament, så länge han hyllar samma politiska system, aldrnig bestiga sig till hälften häraf. (Hör. hör!)