Aftonbladet – 8 mars 1837, sida 3

samhet uttryckta i den glänsande blicken, föllo de på knä för sin välgörare, liksom hade han varit en gud. Då närmade sig Framsosen till den unga bojaren, som stod der helt försagd under denna scen. Ni har tjugo tusen slafvar, — sade han med värdigt alvar, — och ni skulle kunna göra tjug0 tusen menniskor lyckliga, genom att skänka dem friheten! Tro mig, min herre! välgörenheten har en vällust, om hvilken despotismen icke eger något begrepp. Liknmen oss i våra lagar och seder, som J härmen oss i våra moder och våra löjligheter; endast så kunnen J vara stolta öfver att vara som vi!? Lyckan gynnade de båda arma frigifma flickorna. Den yngre fästade sig vid sin välgörare och följde honom till Frankrike, der hon, tack vare hennes utomordsniliga skönhet, snart gjorde ett ganska godt parti. Den andra ville icke lemna sin fädernejord, gifte sig med en sin landsman och lefde undangömd, men lycklig bland Cirkassiens fjällar.