Aftonbladet – 3 mars 1837, sida 2

ingenstades iörbjudes handtverk a landet. Tvertom vet 3 f omtala sådane hendtverkshus å landet, som ull och med fått rättigheten au i staden hålla öppen bod. De serskilda stadgar, som tillkommit för Ridd. och Ad., göra detta, om så behöfs, än tydligare. Dessa stadgar äro af tvåfaldig art: den ena arten tilåter Adeln att bruka bargerlig näring och hindel, inratta manufakturier, reda i skepp, idka grosshandel o. s. v., och med denna art äro afgifier till staten eller staden förenade; den andra arten tillåter adeln att i sin tjenst hålla bvarjehanda handtverkare, och med denna rättighet var ingen borgerlig tunga förenad. Denna sednare ert satte således icke i fråga någons rätt att idka handtverk å landet, den tillade blett Ridd. och Ad. den förmånen att hålla bhandtverkare såsom tjenstehjon. Vidare visa våra författningssamlingar mer än tillrackligt hvad B. Ä. sjelfve äfven medgifva, eller att Handelsbalken undergått mångfaldiga förändringar, utan att man tänkt eller invändt något mot regeringens rätt att meddela tillåtelsen till handtverks drift å landet. Med handelsidkande å landet har förhillandet merendels varit annorlunda, och Allmänna Lagen förbjuder landsköp, och deta förbud har af Regeringen blifvit respekterad:. Det sista kan icke sägas omt. ex. 3 Kap. 1 Handelsbalkem, som stadgar att Borgmästare och Råd äga rätt bevilja burskap, utan någon anmnan inskränkning, än att stadezs borgerskap deröfver höres; likväl känner en hvar att de talrika förämdringarne i närings-författningarne härledt sig just från de oskäliga hinder, man tvertemot denna lagt i vägen för bu-skapssakande; hinder af den art at de alltid skola fertfara, ty de åsyfta att utesluta den skickligaste. — Såsom en i Allmänna Lagen grundad invändning, har B. ÅA. äfven anmärkt, att mö, som ej är myndig förklarad, icke kan mottaga den af Kollegium föreslagna rättigheten att sig med egna händer försörja. Men denna rättighet äger redan nu hvarje omyndig medborgare, och ingen lär väl förtänka en sådan att han heldre arbetar än när sig genom olofliga utvägar; juristerne hafva dessutom alltid antagit, att omyndig bör svara till alla de förbindelser, som äro ingångnae till hans nytta, och ehuru denna åsigt genom ett domslut för några år sedan fick hvad mar kallar en örfil, kan den dock ej anses darigerom upphäfven. — B. Ä. hafva icke anmärkt, att 1789 års försäkran strider emot allmän, då och ännu gållande, Lag. Att Konungen vid :1823 års Riksdag öfverlemnade näringsförfattningen för att sisom en lagfråga af Konung och Ständer gemensamt behandlas, att Lagutskoltet då uppsatte ett, i många hänseenden foga rimligt förslag ull Handelsoch Slöjdeförfattning, samt att deita förslag af Konungen hvarker bifölls eller afslogs, är allmänt kändt. Fråga är nu om detta Utskottets förslag skall anses dödt eller ej, och om beslutet öfver näringsfriheten nu mera kan tillkemma Konungen ensam, sedan Han en gång inbjudit Ständerne att med Honom deruti deltaga. Har mötes man åter af den gamla jänkningen å ena sidan och å den andra.? A ena sidan kan mam nemligen säga, att då Konungen en gång underkastat saken de former, som gaålla för stiftandet af Allmän CivilLag, så kan han ej mer återtaga denna offert, utan att bryta sitt konungsliga ord; men å sndra sidan kan invändas, att då Konungens bifall till LagUtskottets förslag vid 1823 års Riksdag uteblef, så är saken dermed död, och Ständerne å hålla sig tll hvem de gitta med sin anmärking öfver det felet, att formligt afslag med skäen dertill, ej blifvit på sätt Grundlagen fordrar högtidligen gifvet. I andra rummet hafva B. 5. bestridt nytten och rättvisan af en till alla utsträckt rättighet ut arbeta i det yrke han pröfvar för sig nyttsast, och påstått att den näringsfrihet KommerseKollegium i sednare tider infört, åstadkommit ordning ivom yrkenas särskilda fördelningar ch iom handtverkarnes betjente, gesäller och ärlingar, upphäfvit all säkerhet för näringarnes edrifvande, ökat fattighjonens antal, föranledt fkoriningar på utskylderne, väckt missnöje och lmän obelåtenhet ibland idkare af borgerliga rken inom rikets städer, och gifvit kapitalisten fvervigt öfver skickligheten. Dessa punkter inefatta tillika de statsekonomiska skäl, som efter . Äldstes förmenande borde förmå konungen att ita näringstvånget fortfara, och hvarje af dem irtjenar ett kort vidrörande. Hvad nyttan och rättvisan af näringsfriheten