Aftonbladet – 3 mars 1837, sida 2

WUIUHMULLI ULL GD ALIVILTLRISIg 2 VI IRRIILL, TLALLIFUTIST och friheter åtnjuta, en försäkran som ofta blifvit konungamaktenr affordrad. Men dermed kan ju icke såsom B. A. förmenar bevisas att 1789 års försäkran äro privilegier. Adeln och PresteStåndet halva vetat ställa sig så, att de kunna visa sina privilegier som man säger i pränt och fått dem afsedda i Allmänna Legens författningar, och såledas saknar 114 . dessvärre icke tillämplighet, utan att man behöfver fly till 1789 års Konungaförsäkram. Ja äfven om de två första stånden ej kunde åberopa särskilda privilegier, så funnos ändock privilegier i öfverflöd. Rättigheten att representera 74, af rikets folkmängd, är t. ex. ett ganska betydligt privilegium, ty det är en fördel, som minoriteten njuter på majoritetens bekostnad. Mera grundad synes den invändning hvilken, B. Ä. hämta fråx Riksdagsordningens 14 . som stadgar huru Städerne skola välja Riksnagsmän, Denna f. bjuder nemligen i 1:a momentet att, i Stockholm, valen skola förrättas af femtio Elektorer, utsedde ibland Borgerskapet efter lika klassilication som stadens Femtio Aldste. Det vore visserligen hårdt om hela landet skulle lida för att icke rubba klassifikationen vid Stockholms Riksdagsmannaval; men om denna klassifikation ej kan ändras, så måste landet hålla tull godo med näringstvånget, ty grundlagen får ej öfverträdas. Många uivägar gifvas dock att komma förbi denna forargelseklippa. Den första vore att stadga näringsfrihet för hela det öfriga riket och bibehålla nåringstvånget i Stockholm; denna utväg skulle likväl åtminstone till någon del, draga näringarne ur hufvudstaden, och således drifva dem bort från det ställe, der de bäst kunna förkofra sig. Den andra utvägen vore att för Stockholm bibehålla den af Kommersekollegium föreslagna skilnaden mellan fabrik och handtverk; men denna har tvänne olägenheter: den första, att föranleda oändliga tvister, hvilka väl kunna rikta fiskaler, advokater och domezre eller notarier, Ren ingalunda de tvistande eller näringsidkarne; dem andra att motverka slöjdernas fördelning, och derigenom gifva den mångslöjdande kapitalisten ett för stort öfvertag öfver den mindre bemedlade, som måste inskränka sin slöjd till ett emda föremål. En tredje utväg anvisar, som det tyckes, Riksdagserdningen sjelf just i samma 14 S, 3 momentet. Detta moment säger nemligen, att förändring i valsättet kan ske , enär antingen någon stads samtilige valberättigade innevånare, eller ock en eller flere klasser bland dem, hos Konungen anhålla om fastställande af en sy valordning för staden, och konungen efter vederbörandes hörande finner skäl att härtill samtycka; men denna G. förefaller så otydlig, att vi icke med säkerhet vilja påstå att den kan lämpas till en fullkomlig förändring af dess I mom. Tagen sem sig bör efter bokstafven, kan dena visserligen så lämpas; men försöker man att interpretera, kan mycket sägas både mot och med. — Vid åberopande af denna S. har Borgerskapeis Aldste dessutom gjort anmärkning deremot att i Kommersekollegii förslag, Stenhuggare, Trädgårdsmästare, Sotere, Hyrkuskar, Källarmästare och Fraktörer blifvit från burskap uteslutne: samma anmärkning är redan förut i detta blad framställd. Ty väl eger Konungen att döma öfver burskapsansökmingar, och att bestämma qualiikationerna för vinnande af burskapsrätt, men icke lär man kunna från denna rätt utesluta något yrke, som hittills egt densamma. Det är väl under Kenungamaktens närvarande superioritet öfver närimgsförfattningarne, icke lätt att citera den lag som skulle förbjuda Konungen att utesluta vissa yrken från burskap; men det är klart, att en sådan rättighet vidare utsträckt slutligen skulle kunna utplåna hela Borgareståndet, och om man jemför förhållandet med Konungens ätt i afseende på adelståndet, hvars medlemmar an kan utnämna, men icke utan laga ransaking och dom från adelskapetj skilja, så har! nan äfven i detta förhållande en styrka för den lutsats, att Konungen väl kan bestämma quali-. ikationerne för burskaps sökande, men icke beaga någon riktigt qvalifierad rättigheten att det ekomma. (Att B. Å. påbördar Kommerseollegium, att i 54 S. af Förslaget hafva viljatij emna Bryggare, Bagare och : Slagtare tillåtelse, t idka bandtverk utan burskap, är ett nog! uriöst misstag, ty nämnde G. hvilken, liksom, ela 9 kapitlet blott handlar om de embetsmynigheter, hos hvilka rätttighet att idka slöjd må ökas, säger uttryckligem att slagteri, bryggeri ch bageri höra till kandtverk, och med handterk har Kollegii försleg i allmänhet förenat urskap.) j S d d n 5