Aftonbladet – 3 mars 1837, sida 1

DEBATT I ENGELSKA UNDERHUSET RöRANDE BISKOPARNES UTESLUTANDE FRÅN ÖFVERHUSET. (Slut från gårdagsbladet.) Efter Hr Hume uppsteg Lord John Russell. Han trodde att den nyssnåmnde talaren, oaktadt den tjenstfärdighet, hvarmed han underrättat Huset om Lordens åsigter, dock icke gjort det jöfverflödigt för honom, att sjelf på sitt eget sätt framlägga dem. Han anmärkte, att Hr Lushingtons motion djupt ingrep i hela Brittiska statsförfattningen, hvilken, som bekant är, såsom integrerande delar af parlamentet erkänner de andlige och verldslige Lorderne samt Commons (Underhuset). Den förändring, som af motionären blifvit föreslagen i statsförfattningen, kunde icke jemnföras med den, som reformbillen åstadkommit; ty denna sednare hade blott haft för ändamål att Underhuset, hvilket genom författningen är bestämdt att representera folket, måtte kunna uppfylla deana sin bestämmelse bättre, än hitills varit fallet. Det fanns icke något dylikt skäl för handen till understöd för närvarande motion; den ginge fastmera ut på att tillintetgöra en af konstitutionens äldsta beståndsdelar, och att grunda en ny parlamentsförfattning på nya motiver. Men till en sådan förändring af författningen fordrades de starkaste, de mest öfvervågande skäl, och några sådane funnos icke bland dem, som Hr Lushingtoa anfört till stöd för sin motion. Ville man gå in på de gruader, motionaren framställt, och antaga hans förslag, så skulle en sådan förändring 1 konstitutionen draga med sig andra, och man skulle icke kunna stanna, förrän man kommit till Förenta Staternas författning, som hvarken erkänner en rådande kyrka, eller ett af Lorder och Underhus sammansatt parlament. Ått en sådan skarp afsöndring af dec andliga makten från den verldsliga, som motionären föreslagit, icke i England låter verkställa sig, visar sig redan deraf, att öfverhufvudet för den verldsliga makten, Konungen, tillika är öfverhufvud för kyrkan. Institutionen af en rådande kyrka erkännes uttryckligen af statsförfattningen , och biskoparne representera densamma grundlagsmessigt i Öfverbuset; ville man utesluta dem derifrån, så vore icke längre mågot skäl för handen, att vägra presterskapet inträde i Underhuset, och då skulle den olägenet, öfver hvilken man Au klagar, att nemligen