Aftonbladet – 2 mars 1837, sida 1

Article Image
ärenderne (Russell) understöd och röst förmotionen, emedan jag för ett par aftnar sedan hörde honom gilla den princip, som ligger till grund för densamma. Han yttrade nemligen då, att prester icke borde utses till fredsdomare. Den ädle Lorden sade, att en embetsmars pligter, i hans tanka, icke voro förenliga med em prestmans, och att det i tvenne grefskap visat sig medföra gagnliga följder för det allmänna, att prester icke blifvit satta till fredsdomare. Jag tror att biskoparme hafva ett stort och vigtigt kall att sköta i deras stift, för hvilket de också betalas rätt väl af Staten. Jag skulle önska att den ädle barometen, ledamoten för Tamweorth (Sir Robert Peel), ville säga Huset — ty i religionsfrågor är hans röst alltid afgöramde — om han tror att en biskops åligganden, såsom ledamot af Ofverhuszet, låta förena sig med hans heliga pligter såsom chef for sitt stifts presterskap? Jag anhåller om ett bestämdt svar på denna fråga. Biskoparmes samveten skola säga dem, att de sitta i Öfverhuset icke såsom representanter för presterskapst, utan blett och bart såsom politiska verktyg, hvilka i många år alltid röstat för mimistören. I de sednaste tiderne hafva de icke gjort det, utan understodt hvarje åtgärd, sem gått ut på inskränkning i folkets frihet, och satt sig emot allt, sem syftat att utvidga menniskoslägtets i allmänhet. I stället att vara fridstiftare, förde de krig emot folket, och funnos alltid villiga anstiftare och med-: hjelpare till hvarje slag af tyranni och förtryck. (Höga bifallscop.) Jag skulle väl vilja veta vid hvad tillfälle biskoparne, såsom korporation, visat sig vänner af någom liberal åtgärd. Jag fruktar att man icke skall kumna framvisa något: emda sådant exempel, utan tvertom att dessa prelater, med några få undantag, allid veterat emot sådana åtgärder. Vi känna huru de i långliga tider betedde sig i afseende på frågan om slafhandeln — jag minnes sjelf huru de förhöllo sig i afseende på uppfostringsväsendet — och jag trotsar i sanming någon ledamot i Huset, att kunna uppgifva ett tillfälle, då de gåfvo sitt bistånd åt något godt verk. Jag anser biskoparne för politiska verktyg i en slug ministers hand, färdige att uppoffra allt för eget bästa. (Bifallsrop.) Ju snarare, således, de upphörde att sitta i Öfverhuset, desto bättre för landet, desto bättre för sjelfva den rådande kyrkan. Man finner huru impopulära den protestantiska kyrkans dignitärer äro i följd af deras opposition emot alla reformer, då man ser dem icke våga predika i kyrkorna, af farhåga att de heliga husen skulle komma att stå tomma. Detta var fallet i Croydon och på andra ställen. Jag är öfvertygad att presterskapet i allmänhet gerna skulle se biskoparne upphöra att vara lagstiftare i parlamentet, ty de skulle derigenom sättas i stånd alt egna mera omsorg åt det andliga kallets pligter. Det skulle anstå dem vida bättre att verka såsom religionens tjenare, än såsom poliiska partigängare blanda sig 1 hvarje tvist med olket. På dessa skäl är det med största nöje ag lemnar mitt bifall till motionen. (Slutet följer.) ATK TREATED STIGIT CRAOAOTN FRROEE TANIA TRE PRE ERT SUNT VC, AR OA RR Är

2 mars 1837, sida 1

Thumbnail