Aftonbladet – 2 mars 1837, sida 1

hvars autoritet alla vördade, men han kund: icke upptäcka någonting, som kunde gifv helgd, ingenting som konde gifva en fär åt tillvaron af sådana pelitiska funktioner, son biskoparne mu innehade, för hvilka icke helle exempel kunna anföras från de Heliga Skrifterna Det vore icke talarens afsigt att hålla em predikan för Huset; har ville blott säga, att i dess: skrifter icke finnes tecken till någom autoritet som tillåter biskoparae att lemna åsido sina andliga pligter, och åtaga sig förrättningar, som alldeles icke låta förena sig med ett tillbörhg skötamde af deras heliga kall. Afyen om mas fästade allt möjligt och tillbörligt afseende på den olika, andan i den tid, hvari vi lefva, och den som rådde i församlingens första tidehvarf kunde talaren icke inse att det fanns mågonting, som sanktionerade biskoparmes höga ramg och ståt. Det var biskop Watsons tanka, liksom det är många både andliga och verldshlga ledamöters af den rådamde kyrkan öfvertygelse, att der så högeligen skadliga sammanblandningen af andlig och verldslig makt vere en fläck på det andliga kallet. Talaren trodde att Lord Henleys åsigt vore allmänt känd: han tillstyrkte att biskoparne skulle upphöra att vara ledamöter af Ofverhuset. (Här uppläste talaren flera utdrag ur en brefvexling emellas den Skottske reformatorn Knox och biskop Jebb, samt från ett par broschyrer). De tänkesätt, som yttras i hvad talaren nu uppläst, delades icke blott af många bland presterskapet, utan äfven af många lekmän i den rådande kyrkan. Erkebiskop Leigthon var så öfvertygad att utmärkelse genom utlar icke ledde till främjande af religion, att hanr icke ville tillåta sina bekanta, då de talade med hemom, att nyttja benämningen Lord, och talaren vore öfvertygad att dessa förnäma titlar skapade en anda af högmod och förmätenhet, som gaf pregel åt och fläckade biskoparnes förhållande inom helgedomen. Om det finnes någon, sem tviflade härpå, så behöfde han blott E in i någon domkyrka i landsorten. Han och han hade sökt ledning i den heiga bok skulle snart göra sig sjelf den frågan: Hvem är väl den der ståtliga persomen med yfvig svart och hvit mantel, som spatserar opp i choret, omgifven af domprostar, vikarier och kyrkoherdar? — och orgeln, sem skulla uppstämma Skaparens lof, ljuder till välkomsthelsning åt det skapade. (Hör! hör!) Jo, det var samme man, som titulerar sig sjelf för en afkomling i rätt nedstigande led af de apostoliska predikarne. Det var stiftets Lord-biskop, nyss hemkommen från London, efter en bortevare af 7 å 8 månader, använda på skötande af parlamentariska göromål, och han stod mu i begrepp att uppstiga på thronen i Guds hus, uppblåst i sin inbillning, och uppvakted af den omgifvande mängden. Måhända skall, i ett ögonblick af eftertanka, hans minne vandra tillbaka till det sista votum han afgaf i senaten, detta votum, som innebar förstörelse för 8 millioner menniskors fred, (hör! hör! hör!), och syftade att sänka landets invånare i blod (hör! hör! hör!). I kyrkar kunna sitta män, som bespotta all religion, och de skola icke underlåta att bemärka kontrasten emellam denre Lord-prelat och de apostoliska karaktererne i Skriften, emellan evangelii enkelhet och enfald samt biskopens ståt och glans. Man måste tillstå, att tillvexten af biskoparnes politiska makt förtjente allt det tadel, deras vota i parlamentet framkallat. Såg man dem ej rösta för hvarje åtgärd, som innebar förtryck, och sätta sig emot hvar och en, som syftade att utvidga folkets frihet. Talaren trodde att biskoparne borde stanna i sina stift, taga vård om folkets uppfostran, och förmana sitt presterskap att följa deras exempel; då kunde de hoppas att afväpna sina motståndare, och att icke mera blifva utsatta för bespottares glåpord. Talaren påstod att de politiska vanor, biskoparne erhöllo i Öfverhuset, fortplantade sig till hela det öfriga presterskapet, till skada för religionen, emedan folkets förtroende för religionens renhet derigenom försvagades, jemte deras tillgifverhet för dem rådande kyrkan. Talaren slöt med anhållan om tillåtelse, att få föreslå en bill, genom hvilken biskoparne skulle utestängas ifrån att sitta såsom pärer och votera i Öfverhuset. So Motionen understöddes af Hr Hasees i ett kort anförande, hvarefter Hr Hume nppsteg och yttrade: Då jag icke ser mågen ledamot fråm andra sidan af Huset uppstiga, tager jag för afgjordt att de icke se sig i stånd att bestrida de argumenter. som blifvit anförda för motionen. Min