Aftonbladet – 22 februari 1837, sida 2

Men jag förmodar att detta ställe är dig förut vt bekant. Lolios. Mycket väl. Scipio. Lålom oss då höra det I t som vilja lyda receringen, blilva då j ide at folket och kallas frivillig 1 trälar), men de som i höga embeten nodlåta sig till jemnolikhet med eu och hvar, älvensom de enskilda me dborgare, hvilka sträva att utplåna hvarje åtskillnad emellafi styrelsens ledamöter och den enskilte, ötve rhopas med berom och hedersbevisningar, hvaraf blilver en nedvändig 1ö ljd, att i ett sådant samhälle friheten ölverllödar allest ides, sä att inom sjelfva flamiljelifvet hvarje slags myndighet upphör, och detta onda till och med angriper husdjuren: att fadren fruktar sonen, och souen föraktar fadren; att all skam allägges, för den obe gränsade tri hetens skull; att dessa Torhållande lika drabba inoch utlänningar: alt ren smeker sina lärjungar, och lärjungarne lorakta aren; att ungdomen tager sig älderdomens myndighet, sch gubbarna leka med barnen, för att icke i dessas ögon synas besvärliga och allvarsamma. Derafl loljer sedin, att slatvarne taga s allehanda friheter; att hustrurna vilja vara j: -mnlika med männen; samt att slutligen hundar, hästar och åsnor blitva så fria, i detta irihetstillstånd, att man nödgas gå ur vägen för dem. Summan af detta gränslösa sjelisvåld är i resultat, att medborgarne blifva ull lynnet så misstänksamme och lättretliga, att den minsta kra tyttring af regeringen uppretar dem och gör dem otålige; och slutligen besynna de att sätta sig ölver själtva lagarne, för att alldeles ickehatvanågon herre ölver sig. XLIV Lxlias intöll härvid: Du har mycket väl uttryckt hvad Plato saglo Scipio. För alt nu återkomma till ordn:! ingen a mitt eget anförande så anser Plato, att at detta obundnä sjelisväld, som de taga för den sanna iriheten, skall, såsom ur sin rot, enväldet uppskjuta och liksom framfödas. Ty likasom ett ölverdrifvet aristokratiskt välde bereder aristokraticns undergång, så skall det allttör fria folket föras af sjelfva iriheten till träldom. Så se vi att all öfrerdiilt till det goda, vare sig i väderlek, jordens fruktbarhet, eller kroppens helsa, snart ölvergår till sitt motsatta, och i samhället reträttar sådant oltast, så alt frihetens ÖL verdrilt förvandlar sig, både för folken och för de enskilda personerna, till öfvermålt at förtryck. Såle des föder den diverspända friheten al sig enväldet, samt den obilligaste och hårdaste trväldom. Ty af detta oty glade, eller snarare vildt blilna tolk utväljes vanligtvis nagon, merändels till anförare mot de förföljde och ur sia ställning redan fördrifna aristokraterne; någon djerf, omoralisk man, ilsken emot dem som ofta äro de största patrioter, och färdig ait skänka åt folket både andras och sitt eget. Emedau han, såsom enskilt man, är utsalt för misstroendet, så gilves honom bBeläl, hvaruti han bibehålles, och mången gång, såsom Pisistratus i Athen, omsilves han med en lifrakt. — Sådana mänr sluta med att blilva deras tyranner, som upphöjt dem. Om, såsom stundom sker, de välsinnade förmå att störta dem, så får samhället nylt lif; men om det sker genom de illasinnade, så bildar sig en faktion, som är allenast ett annat slags tyranni, och likaledes ofta uppkommer ur en lysande aristokrati, när dess hufvudmän blifvit genom någon depravation afvända från den I rätta vägen. På detta sättet ryckes man inbördes om makie n inom samhället, såsom en kastbåll; väldskräktarne rycka den ilvan regeuterne, hvarefter taristokraterne eller folket i sin ordning rycka den till sig, för att sedan beröfvas de snsauuma g nom faltioner eller nya våldskiräktare, utan alt någonsin det onaeller andra regoringssättet blifver al någon längre varaktighet. Det är verldens vanliga lott, att visheten I profeterar och dårskapen gör Vlämpotngem, och I måhända är detta orsaken riöre Minervas ällämpning af ofvanskrifaa profetia på Norrige i så hög grad delar missödet med de många tillämpningarne af för ex. Johannis Uppenbarelse, missödet att platt icke vilja slå io. Ermellertid och då Minerva zu ändiligen rät uppfstiat sin egentliga kallelse ), bvars utsfvande må 205e8 såsom ett ganska oskyldigt tidsfördnf på ålderI domen, så vilja vi lemna home eu vil Hfälle att öfva sin starpsinnighet på följande bref af den berömde romerska talarn , Nä han anses hafva författat under sin sista visteise på Formix, Ciceros erfarenhet kulminerade då, Roms historia hade af de sista månadernas tilldragelser blifvit riktad med mer än seklers erfareuhet och utsträckt ända till yttersta ögonblicket af Iden sto:e mannens händelserika lefrad, för hvars sista scen han sjelf utdelat rolern2. Huru) heherrskas vi icke af villferelsen ! Om 1 12: Nn De j 2 5 någon under milt första konsulat v förespå, hvad nu redan är fullbordadt, ellec jag. efter att hafva upprålt och förvaltat ögsta äÅ 5 Det s emot hvad vär fria pre vila,n Miner ) Det är, som läsaren vet, nu icke forsta gången Minerva söker uilägga skrifter ; iv ntom hennes utläggning af Carl den store 3 tårar, gråtna i en hofmens sköte, har satan tang Am edan 1