Aftonbladet – 21 februari 1837, sida 2

i (Insändt). Hvarföre är Biskop Wingård så förtörnad mot den nya tiden? Icke bör man vara elak nog atttro, det alltsamman är en jargorm, som jusi i denna tiden invästlat sig hos åtskilliga Biskopar, besyanerligen i England, men eckså funnit en etterkiang på en eller annn Svensk biskopssol. Mindre förnärmasde skulle det vara, att supponera en jargon, i fsll den vore mycket gammal; ty derigevom adlades den till en utgrening at fädrers vishet. Så låvgt häfder och traditioner gå tillbaka, visa sig de gemle såsom missnöjda i med den närvaraude tiden. R-daua Nestor prsdikade om dess lumpenohet, wmot hvad i hans usgdom fanns. Hos Romrarce förspordes samma j:rgon, stsem man bland aunat ser at Horatii i satir deröfser. I medeliden framträder denna I de gamles missbelåtenhet uti riddarevisorn: och i de fragmenter at predikningar, som blifvit bevarade. Filippikerne mot den närvarande tiden bibehöllo sig alltj:mt; och för tt öfvertyga sig, det de icke voro främmande för Biskopar, behöfver man blott genomögnua mrnästan hvilket herdabref, man kan få fatt un, för ett par sekler tillbaka. Ett rätt besynwerligt resultat skall visa sig, i fall men finge taga dessa filippiker efter orden. I ett par tusende år har verlden försämrats, oupphörligt försämrats! Botienlös måtte således den uselhet vara, hvari bon nu är försänkt — så bottenlös, att jag begriper icke, huru någon numera skulle vilja bbfva Biskop; ty j2g är icke så elak, att: jag kan inbilla mig, det någon blifver det blott för de veridsliga emolumenternas skull, utan förhoppning att kunna uträtta något till det kringgripaude ondas hämmande. Herdabref göra det visserhgen icke; och sjelfva mensal-rösterne vid riksdagarne äro, numera, ty värr, ofta ropande röster 1 öknen. Det är fara värdt, att tiden är ond ända till den grad, att hom vuxit ifrån Biskoparna. Man skulle nästan vara frestad att föreställa sig, det de stundem tala om en verld och veridsliga örbållanden, dem de ieke begripa, och att de calla forsämradt, hvad som rätteligen icke verde heta annat är förändradt. Menniskan ir så färdig att förkuune sin förkastelsedom öfrer allt, som icke går in i hennes begrepp och yller fennes mått för det sanna och goda. Men detta bevisar ingalurda, att det är osant ller ondt. Det ferdras en hög och fördomsfri ade, att kunna misstro sina begrepp om det ätta och erkänna, det de möjligen kunna vara örhastade, omogna, kanske rättare föråldrade, don måste vara mere än em vVamlig mepniska, ör att fullkermligt sätta sig öfver tillfälligheter, om fästa sig vid sak, t. ex. erkänna möjlighen af sanning hos Porsener, af i hvilkas satser ch -sträfvanden man fruktar ingrepp i sion I I I I