Aftonbladet – 17 februari 1837, sida 3

Han var vänlig och godsint, men ej utan en viss stolthet, som man aldrig skulle anat uzder sådana trasor. Några af hans bekanta hade en gång anlagt en plan att upphyfsa hans klädsel och öfvertalade honom att taga ett had i en badiarättning i Seinen; medan han låg i karet, kastade de hans trasor i strömmen och lemnade en ny fullständig klädsel i stället. Han måste då väl begagna denna för ögonblicket, men skyndade att åter skaffa sig en gammal soldatkappa och sälja de nya kläderna, för att ge tillbaka pengarna, de kostat. Hans usla utseende väckte misstankar, att han hade stulit de kläder, hin sålde, och han fördes till polisen, der ingen ville tro hans historia. Han skref då till en katolsk och en protestantisk prest och en rabbin, för att få se, hvilken först skulle komma och hjelpa honom. Den protestantiske kom först. Man kan ej jszmnföra honom med något annat, än em Fakir eller Sangassi, endast med det undantag, att föremålet för hans fanatism var vetenskapen, i stället för religionen ; kroppens enyttiga plågande och fruktlösheten i sina uppeffringar hade han med dem gemensama. Han var blett ofullkomligt bekant med nyare verk och hade ingen lust att gå i bibliothekerna, hvarest hans snuskighet ofta ådrog honom obehegligheter ; hvarföre han eckså blott sällan stod i beröring med lärda. Ändeck har en sådan lefrad något rörande, och hans fel voro af en art, sem skell finna få efterföljare. Charles Nodier, hvilken bodde i samma hus som Manteli, yttrar i en nekrolog om honom följande: Han kunde, likasom hans förebild Postes, beröma sig af att utan tolk kunna taga sig fram från hvilken punkt som heldst i Europa ända till China. Men uti Slaviska, Arabiska, Persiska, Hebräiska, Grekiska och Latinska språken var ham fullkomligt hemma, och af alla dessa samt det Fransyska hade han sam mansatt sig ett eget språk, i hvilket han ofta uttryekte sig både muntoch skrifiligen. Detta skedde ieke derföre, att han ej var väl hemma i Fransyskan; men den utvmordertligr snabbheten i hans tankar gaf homom ej tid att välja i et språk, då 60 andra stodo honoae till buds. Endast då han märkte, att ingen hade förstått hans petpourri, gjorde ham en ofversättning åt sina åhörare, men bifegade då alltid uttryeket: Som j andre plägen säga. En gång fick han en summa pengar för ett arbete, men kände dervid alla rikedemens qval och fruktan för tjufvar. En gång skiekade Nodier honöm ved, som han ej emotteg. Då Nodier talade : om att skaffa homom en liten pension, svarade han: Jag har redan för mycket — Han-skall bafva efterlemnat många handskrifter; men, för att kurmna begagna dessa, måste man hafva en ny Manteli. Man kan utan öfverdrift om honom säga, att han var en af de märkvärdigaste mm I data hand. JA