Aftonbladet – 17 februari 1837, sida 2

NM Red ee om. a PE AR OPP OMP MR Ita yttrade välvilja för sin födelsebyggd. Det kan I således, detta bref, anses vara hvarken heleller UI haif-ofkeiellt. Jag förmodar, att det kommer att län Ida Hr W. till mycken fromma i opinionen. — De I Juttryek, som deri förekomma om EcklesiastikExped. och Skara Consistorium måste stå för min räkning. De yttrades dels i första upprörelsen öfver att Horns församling genom det Kongl. Utslaget gått miste om den af mig så mycket påräknade förmånen för för samlingen af den lofvade skolinrättningen, dels för jatt närma mig Hr W:s egna så ofta ech äfven skiiftligen upprepade ideer och uttryck om nämnde autoriteter, och derigenom så mycket säkrare motivera och insinuera den anhållan, som var nb. egentliga föremålet för bretvet, och hvars villfarande 13 mig så mycket om hjertat. Och intetdera af detta må väl billigtvis förtänsas em lärare, som med hela sin själ och verksamhet tillhörer sin församling, så mycket mindre som han dermed alsåg icke någon enskild fördel för sig, utan för denna. Jag vet att det kan tydas såsom en slags pia fraus. Må då den, som vct sig aldrig hafva användt nåson dylik, kasta första stenen på mig! — ? Brefret lyder ord för ord som följer: Horn den 30 Mars 1836. Hr Hofmästaren A. Wakson! Stockholm. Jag kan icke nog uttrycka min harm och ledsnad öfver Skara Foasistorii utlåtande och Tit. Hartmanzdorffs åtgärd uti skolmålet. Också få båda dessa auktoriteter uppbåra ett väl förtjent tadel och ovilja derför öfverallt häromkring. Men jag föresåg och föresade det 2 år förut innan det skedde, så snart som vilkoret för skolan blef presterlig merit beräkning. — Min fulla öfvertygelse är äfven, hvilken jag tror skall delas af hvarje sakkunnig, att en Skollärare med presterlig bildning, eller som har gått igenom Gymnasium och blitvit student, och för öfrigt har soda seder, skulle blifva vida nyttigare för och månare om barnens undervisning, än en, som hade egnat sig åt, och sökte bre! sdran uti Prestes åndet. Fö dev förre blefve sysslan beständig, och ju bättre han värdadeb arnen både i ett och annat afseende, desto mer lortroende och kärlek törvärfvade han sig, och Yr följe deraf äfven större inkomster. För den sednare åter blefve sysslan alltid en exspectance-post, vid hvilken han blott räknade år, och sedan sökte sig derifrån, ju förr desto häldre, längtande hvarje dag att kunna slippa den tråkiga och besvärliga barnaundervisningen. Troligen komme han att mera längta efter loftimmen och ferien än barnen, och komme då att ganska mycket halka öfver, sönskande blott att åren skulle försvinna. Den förra åter hade ingen befordran att vänta och gjorde derföre afegennytta, om icke af någon ädlare bevekelsegrund, sitt bästa. — Och brist på dylika sökanden skulle troligen alldrig I blifva. Afren kunde denne icke biträda med andra presterliga förrättningar, utan finge helt och hållet uppoffra sig åt skolan. De nämde förrättningar kunde, om läraren vore prest, med tiden blifva mer än bisak, ja, måhända slutligen en hufvudsak, och hela inrättningen ett löningssätt för blifvande Pastorens Adjunkter, hvilket missbruk helt och hållet förekommes, om läraren icke är prest. Jag anhåller, att Hr Wakson ville taga dessa åsigter i benäget öfvervägande; Hr Wakson vet äfven, att jag har nit och omi tanka om Torns församling, och Gud gifve, att jag hade yttre medel som jag har vilja, så skulle snart en skolanstalt blifva inrättad. Nu har jag den sednare, men saknar de förra, och har dertill många egna barn, som alla skola uppfostras; derföre önskar jag imgenting högre, än att någon christligt sinnad man, j som har nit och värma för det uppväxande slägtets bildning, ville räcka mig handen och bisträcka medel till det goda ändamålet, Och jag vet ingen till hvilken jag, med större hopp om framgång, i detta fall skulle kunna vända mig än Hr Wakson, som förut vid så många tillfällen har yttrat så många ädla och välvilliga tänkesätt för sin födelsebygd eller Horns församling. Tillåt mig derföre föreslå blott den änI dring uti donationen och reglementet, att den blifj vande läraren vid Waksonska skolan nödvändigt skall hafva genomgått Gymnasium, för att vara kompetent sökande. Han har då all den bildning som någonsin kan behöfvas för att undervisa allmogens, ja, äfven bättre mäns barn. Jag ville icke att Hr Wakson skulle slå den ädelmodiga och nyttiga stiftelsen ur j hågen blott lör den nu timade motgången skull, och det så väl för Hr Waksons cgen som för församlini gens skull. Kan man väl bättre och ädlare använda någon del af sin förmögenhet, än till en sådan. stiftelse? Kan man uppresa åt sig en skönare ärestod, än en sådan? Kan man på ett bättre sätt visa sin tackI samhet emot en mild försyn; som har välsignat ens företag i verlden, än genom en sådan stiftelse, som i århundraden skulle bära frukt till Guds ära och medmenniskors sanna välfärd ! Och lförsamlingens stora behof af en sådan imrättning, äfvensom dess oförmåga att sjelf bekosta den, är Hr Wakson väl bekant. Och Horns församling är tillika Hr Waksons födelsebygd. Ar icke äfven detta en ädel bevekelsegrund att uppträda såsom dess välgörare ? — Hr Wakson har nu fått fått full revange på både Skara Konsist. och Eccles, expeditionen för dess e genhet och falska principer, Men bör Horns församling och dess efterkommande i århundranden böta för dessa auktoriteters felsteg? eller gå miste om en tillernad välgerning, derföre att 5 eller 6 personer i samhället icke vilja inse och erkänna dess värde? — Jag hoppas att denna fråga af alla vältänkande måste besvaras med ett högt Nej, äfvensom att mina öfriga här anförda grunder och Ssigter icke äro läf ta alt vede rlägga, så vida man vill antaga skäl och vara billig. — Nästkommande Maj alllyttar Tit. Vestberg från Horn, och derefter eller i sommar måste jag vidtaga ett annat arrangement med skolväsendet här, skolhuset repareras ech utvidgas m. m.; men innan jag gör början dermed, har jag för församlingens skull ansett mig skyldig att skrifva detta bref, hvaraf en afskrift skall tagas och förvaras, för att göra yttersta försöket, att få församlingens behof, genom Hr Waksons välgörenhet afhjelpt. Och jag vä