Aftonbladet – 17 februari 1837, sida 2

tjenst. Verlden är för närvararde föga böjd att erkänna förtjensten, knoappast ursäktligheten, Jaf en pia fraus; och det är således fara värdt, att Hr O:s bref, som skall hafva tillkommit för att befordra en dylik, icke blifver mildare bedömdt derföre, utan kommer att tagas på rent allvar af mången, kanske af dem sjafva, som det rörer. Dessutom äro i den nu insända skriften åtskilliga saker inblandade, som synas icke höra till tvisten, utan biett vara ämnade att i allmänhet kasta skugga på Hr Wakson. Detta torde möjligen skada Hr O. i allmänhetens ögon och bar för ess den obehagliga följd, att vi svårligen kunna vägra Hr W. rum för ett ytterligare svar, om han sådant yrkar. Vi anhålla imedlertid hos honom, att han, om möjligt, ej måtte besvära allmänheten dermed; och vi få törklara, att det blifver det sista, som vi införa, rörande denna tvist, som numera synes hafva öfvergått från sak till person, åtminstone hvad fr Odhner angår. A!lmänheten torde svårligen kunna förmås glömma, att Hr O. för första gången uppträdde i publicistisk väg just för att försvara Konsistori1 och Kongl. Maj:ts åtgärder, och att detta osh ingenting annat var anledningen till skriftvexlingen i tidningarna. — Äfven frukta vi, att läsaren icke finner just oförklarligt, att detta upträdande indignerade Hr W., som visste, huru Hr O. förut tänkt (eller icke tänkt, biott skrifvit, som det nu förklaras). Ty bisak är väl i det hela allt, hvad som är omrördt angående Axterps beskaffephet, sammantraden och samtal mellan parterna, och framför allt ämnen fullkoreligt främmande för skelefrågan. — Såsom nämndt är, vi asäga oss att införa alla ytterligare skriftvexlingar, sedan hvardera af de tvistarde fått intagna två skrifter, hvilket synes tillräckligt, då utförligheten är så betydlig. Hr Odhners issända sknft lyder sålunda: Ytterligare upplysningar rörande den tillärnade Waksonska skolan i Horns församling, i anledning af Hr Waksons skrift i Tidningen Det Sjette Aftonbladet Nr 26 och 27. I Det har då ändtligen lyckats Hr W. att kunna I Öfvertala någon att åtaga sig hans partes emot mig samt bemantlandet af hans förhållande i Horn med skolaffären. I sanning står han hos denne i mycken förbindelse, som han väl icke heller I har underlåtit att redan afbörda sig. Orsaken till det Jlånga dröjsmålet var väl dels svårigheten att finna någon medgörlig sådan, dels att innehållet af min förra skrift skulle medhinna att väl förgätas. — Jag hade måhända bort med ett visst slags tystnad bemöta denna Hr W:s skrift, men vissa framställningar deruti älvensom diverse osanningar uppmana I mig till motsatsen, ehuru den tid, som användes på len sådan skriftvexling, är för alltid förlorad. Hr W. har behagat låta yttra, att at min skrift, ehuru den än vändes och tydes, icke något mer blir tydligt, än min harm, öfver felslagen spekulation på lön af Axtorp åt en Adjunkt för mig och mina efterträdare. Jag frågar: huru kan detta, utan I den svåraste förvrängning, deraf utdragas, då jag både muntligen och skriftligen sökt att öfvertala Hr W. att antaga en icke presterlig lärare just föratt icke lemna tillfälle, att han med tiden möjligen skulle kunna blifva en Adjunkt åt Pastor eller Kommi-: nister i församlingen. Såsom bevis härpå åberopar. jag såväl min förra skrift i det Femte Aftonbladet Nr 95 och 6, som mitt nu på Hr W:s uppmaning afttryckta bref af den 30 sistlidne Mars. Nej, Hr W., det var icke harm öfver felslagen spekulation på Adjunkt, utan en rättvis harm öfver att Hr W. kunde ; gyckla, märk! gyckla med en hel församling, medelst att gifva densamma så många Jöften om skolan, skrytsamt emtala och beprisa sin uppoffring vid så många tillfällen, och derigenom fördröja de mått j och steg, som bort vidtagas för inrättandet af en j ordentlig felkskola, samt med god smak mot-j taga både enskilda oeh offentliga tacksägelser för sin uppoffring, och sedan slutligen bifoga ett vilkor, som gjorde alltsammans om intet, och så knapphändigt skulle entlediga gifvaren med heder, det förstår sig, från alla sina förbindelser i detta afseende: det var denna harm, som framkallade min förra akrift. Det syntes mig äfven otillbörligt, att en man skulle skörda ära för en uppoffring, med hvilken, åtminstone allt sken vittnar, att han icke haft full mening. Osanningen af IIr W-.s uppgift. alt jag icke skolat underskrifva församlingens uaderdåniga ansökning till H. Maj:ts Konungen om eukel meritberäkning för en presterlig lärare vid Axtorps skola, kan naturligtvis icke iahemtas af något annat, än sjelfva detta dokument. Jag anhåller att de, som kunna upplysa detta, täcktes hafva den godheten att göra det. Jag mins bestämdt, att min underskrift slutade första raden af de många underskrifna namnen. Halten af Hr W:s advokatur, för att svänga sig ifrån mncehållet af sitt dictamen till protokollet den 9 Juni 1S33, lemnar jag åt hvars och ens egen pröfning. Jag får icke tid att analytisera den och visa nulliteten deraf. All skrift snart sagdt kan vridas och vrängas nästan huru man behagar, blott man har intresse deraf. Emedlertid är protokollet förvaradt i Homs församlings Protokollsbok, för långtiga tider till Hr W:s heder och ära, och såsom ett bevis på hans karaktär och ädelmodiga uppoffring för sin föAdelsebvged. Och jag förmodar. att de som nnder