Aftonbladet – 16 februari 1837, sida 2

(Insändt). Om Åkande Ehuru det är bekant, att man i Stockholm ogerna känner vinden blåsa från öster, så hoppas dock Insändaren af dessa rader, att, när, vinden hugsvalar, den är välkommen äfven från det hållet. Han tror sig derföre tillskynda sina goda landsmär i Stockholm ett nöje, då han omtalar huru ham, då han bodde i det praktfulla Petersburg, mångfoldiga gånger var vittne till hundradetals fyrspända täckvagnars körande i karrier om hvarandra, då han vandrade till fots på de mera besökta platserna, hvarvid vagnshjulens gnisslande och snöns knarrande i den trettio graders kalla vintern ofta hindrade honom höra spannridarnes aldrig upphörande rop: Padi (ur vägen). Likväl undgict hin ändå alid den synbart öiverhängande faran, att krossas under de ystra hästarnas hofvar. — Stockholmarne fråga maturligtvis huru det kunde vara möjligt, att undgå att bli offer för ett sådant körande. Jo, det kom sig deraf, att man i den stora staden väl får köra fort, man icke så illa man vill, och om man genom körandet skadar mågon, så har man bums polisen på sig, som konfiskerar hästar och vagn, och det så f:rmt, att egaren straxt får stiga ur vagnen och vandra till fots med lakejerna, medan kusken bestyr om det förbrutna ekipagets aflemnande och öfverlemnar sig sjelf, såsom förbruten tili soldat.