Aftonbladet – 14 februari 1837, sida 1

Jur händerna maktens tyglar, efter sitt tv4 måInaders korta försök att föra dem, om ban ej (känt, att han hade hela landet emot sig. Men I det oaktadt kar, i sakernes närvarande ställning, den liberala regeringen icke bibehålla sig, om Ihon icke vidtager åtgärder, som tillfredställa folket. Bland dessa åtgärder, dem folket fordrar, ställde Hr Hume den slutga omröstningen främst. Han påstod, att då Lerd John Russel och hans embetsbröder genom reformbillea utvidgat rösträttigheten, så voro de äfven förpligtade att skydda dem, åt hvilka de gifvit denna rättighet, i densammas utoöfning, och ullse att den utöfvades på ett ullbörligt sätt; och detta kunde blott ske genom den slutaa omröstningen; ty endast genom ett sådant röstningssätt kunde den, som 1 afseende på sin subsistens berodde af andra, finna ett såkerhetemedel erået ett otillbörligt inflytande från deras sida på hans politiska rättigheter. Talarens mening vore för odfrigt icke, att frågan om sluten omröstning gjordes till en lifsfråga för kabinettet, utan -bl. tt att den blefve en öppen fråga, d. v. s. att hvar och en, och äfven ledamoöterne af kebinettet, finge yttra sig deröfver i enlighet med sin enskilda ofverlygelse, på det lamdet måtte vara i stånd att bilda sig ett fritt omdöme ofver, huruvida saken hade skäl för sig eller ej. För det andra fordrade Hr Hurse en ytterligare utsträckning af valrätten, men ville till en början, fastän han vore af den tanka att det till slut måste komma till allmän valrätt, åtnöja sig red att alla husegare finge rösträttighet (househotd suffrage). Afven denna fråga ansåg han böra vera fri och öppen. För det tredje uttalade han den åsigten, att tiden nu vere inne att komma öfverens om hvad man borde göra med Ofverhum set. Talaren för sin del måste bland ge miånga medel, som blifvit föreslagna, uttala sig emot det, som ginge ut på att öka antalet af pärer, och kunde blott i det fallet lemma sitt samtycke till en reformåtgärd i afseende på Öfverhuset, att den komma att ingifva pärerne ett introsse för folkets bästa. Detta syntes honom aldeles icke omöjligt; men i alla fall mäste 3aken från alla sidor väl och moget ölfvervägas Så mycket vore dock säkert, att inwas kort en förändring måste ske, i fall man ieke bade lust att underkasta sig en grundsats, emot hbvilken Talaren för sin del alltid skulle protestera, nemligen den grundsatson: att minoriteten skulle beherrska majoriteten. Sluthgea upprepade Hr Hume å nye, att en förening emellan alla reformvänrer vore alldels3s nödvändig för att upprätthålla ministören, men att det eckså icke vore mindre nvödvänrdigt, att ministören mötte folkats vänner på halfva vägen, och medgaf sa fri diskussion öfver alla nu förhand varande viytiga frågor, somm rörde statsförfatiningen. Om detta ej skedda, så skulle ministeres, oaktadt . alla sina förtjenster, säkerligen falla för folkviljan. I lika syftning yttrade sig Hr Cilar, sem föreslog en skål för Lord Melbourne och hans ministere. Han fästade derjemte särskild: uppmäårksamheten på den rastlösa verksamheten bos Tories, och att de, emedan ingen oro ciler jäsning förmärktes bland folket, deraf dragit den. slutsatser, stt en liknöjdhet uppstått för reförmernes sak, och att en rzaktion egt rum till fördel för Torios; han trodde att man derförs så mycket mera borde vara på sin vekt emet Terypartiets planar, så mycket äm datta parti bedrog sö i sin förmedan. Ty set lugn, som åAerskade i England, vore ieke hkaöjdhet, utan den sjelfmedvetna kraftens lugn, en slummear ur hvilken jätten skulle uppvakpa med stärkta krafter, den jemna ytan af em djup och sid ström, som i sitt lopp egde krafi att rödje ur vägem hvarja hinder för detsamma; lika lätt skulle man gerom menniskohand kunna trånga denna rom tillbaka till mu källa, som hämma. det måaktiga och förståndiga folket i England, påv don väg detsamma betirädt till en moderat, kbustitutswnoll, men oupphörligt fortskridardo råforrm. Hr Grotie tforeslog härefter en skål fr treårige parlamenten och slöten omröstniagt och upprepade ungefär hvad Hr Humo yturat till fördel för den sednare och utvidgning a valrätten. Afven han ansåg det vara ministerens pligt, att gifvalefter för folkets önskningar i dessa bänseendes, och tedde densamma blott då kumna räkna på varaktigt umderstöd af de radi kale, så hvilket understöd an icke kunde Her ka, att ministrarmes msjoritet i Underbuset berodde. Men derjemts uttalade Hr Grote den öfvertygelsom, att Toerybladens med så stort jusel förkumnade föroacpprninger cm verkan af gen